Bergsklättring

Vilken röra! Golvet är ändå ännu kvar.

Det var en gång ett badrum i huset på Gården. Så dock inte längre. Först rök kaklen från väggarna och småningom pikades den största delen av det klinkerbeklädda betonggolvet bort. Fram kom ett tjockt lager av sand. Genom sandtäcket stack delar av stenar upp. Här hade tydligen en stor bakugn funnits i tiden. Rester av ugnens skorsten hade timmermännen hittat på mellantaket i samband med röjningen uppe på vinden i november.

Två olika, intressanta tapeter blev synliga då kaklen på väggarna avlägsnats.


Tydligen hade invånarna i huset på Gården haft förkärlek för rosor...

Än en gång fick vi kontakta en firma, som suger bort torrt material. Killarna från firman var raskt på plats. Efter några timmars effektivt jobbande var sanden borta. Kvar fanns nu stenarna, som visade sig vara riktiga mammutar. De låg huller om buller och trängdes om utrymmet där djupt nere på bottnet.

 Tronen skymtar högt där uppe...

Att det skulle krävas bergsbestigningstalanger med därtillhörande god balans för att nu nå det allra heligaste hade ingen förberett mig på. Då badrumsgolvet nu var ett minne blott och bottnet gapade svart och olycksbådande långt där nere var det verkligen med livet som insats jag varje dag försökte nå upp till toan och tvättstället. De hade nämligen fått en nådatid till och balanserade nu på en ynklig kant av kvarlämnat klinkergolv längst bort i rummet.

Om jag utan malörer lyckats ta mig upp till toan och tvättstället gällde det att komma ner därifrån också. Golvremsan framför både toa och lavoarskåp var kortare än min fot så här gällde det att hålla tungan rätt i mun för att inte halka ner i det bråda djupet. Att det inte längre fanns någon belysning i det forna badrummet gjorde inte saken lättare under de skumma morgontimmarna. Någon värme att tala om fanns här inte heller. Brrrr! ...Ack, ack, livet är en prövning...

Kaos

Mitt tillvaro består numera av gula post-it lappar, tapet- och färgprover, hundmat, tidningar och kläder i en salig röra. Dessutom hoppar ystra dammkaniner omkring än här än där. Motivationen att  städa har sakta men säkert upplösts till obefintliga beståndsdelar. Ingen idé att försöka fixa till det när ändå allt strax ska rivas upp. För att komma från punkt A till punkt B här inne krävs zick-zackande över alla grejer, som gör sitt bästa för att sätta krokben för mig och mina små fyrbenta vänner.

Den tidigare sällan använda mikron har nu kommit till heders; vem orkar fixa till "riktig" mat i detta kaos? Bara det att hitta smörkniven och veta var tunnbröden och snabbkaffet finns, ja det är lyxigt! Tur att det finns halvfabrikatmat! Fast snart börjar jag bli led på alla soppor; kantarellsoppa, rökt renkött-soppa, spenatsoppa, grönsaksoppa...... Har antagligen gått igenom hela sortimentet. Mitt i allt detta sägs det att det är julafton strax. Oj, oj, oj! När började julmånaden??

Trots att köket inte är helt färdigt (på grund av köksskåpen, som inte har kommit än) har timmermännen tagit itu med tamburen, som gränsar till köket. Då gipsskivorna togs bort uppenbarade sig även här liksom i köket två finfina stockväggar. Min vana trogen var jag snabb att utbrista; "de ska förbli synliga!". Eftersom tamburen är rätt liten ska vi måla stockväggarna med vit linoljefärg. Sedan ska det bli tapet på de två andra väggarna.

Gamla tapeter blev synliga i tamburen till min stora glädje.
 
Elektrikern ska komma alldeles snart. Då har han heldags jobb här i huset. Han ska få fixa belysningen i tamburen men också i köket. Där blir det bara några eluttag tills vidare. Först sen då köksskåpen kommit och hela inredningen är klar där ska resterande el-dosor installeras.
Elektrikern ska också få installera belysning på vinden, som numera fungerar som ett praktiskt förråd. Där har timmermännen spikat ihop flera hyllor och ett golv, som täcker ungefär halva vindsytan. Nu har jag super bra förrådsutrymme där. Jihuuu :-)!

Golvet i tamburen blev utblåst, eller rättare sagt urgrävt (för hand). I morgon blåser killarna eko-ull där (de har mega-lungor må ni tro!..). Sen täcks golvet in med tillfälliga skivor i väntan på att badrummets golv är i samma byggnadsskede. Tanken är att golvvärmefirman ska installera värmerören samtidigt i båda utrymmena.

Nu gäller det att välja tapet till tamburen och kakel till badrummet. - Förresten; en eldstad, som  finns i badrummet sedan svunnen tid kommer att räddas. Spismuraren ska lappa till själva "boet", i övrigt lär den ska vara i toppen skick. Fint! Min tanke är att kommande vintrar kunna ta mig bubbelbad lojt läppjande på ett gott vin och samtidigt avnjuta mysig eld i spisen :-)..

Golvet

Att välja virke till köksgolvet blev ett projekt för sig. Fick ändå till slut tag på 290 mm breda och 32 mm tjocka spontade och hyvlade furubamsingar från en såg.
Virket var rätt så kådrikt. Kåda i trä har en naturligt impregnerande verkan, vilket gör att virket blir hållbarare än trä utan det här klibbiga ämnet. Så i det hänseendet består köksgolvet nu av ett bra virke. Att trä i dag inte är lika starkt som det var förr är en annan femma. Numera växer skogen här nere i södra och mellersta Finland snabbt på grund av konstgödsling och då blir kvaliteten inte lika bra jämfört med långsamt, i egen, naturlig takt växande träd.

Årsringarnas täthet och antal brukar anges som ett mått på hur bra barrträdens kvalitet är. De mörka sommarringarna är belägna tätt intill varandra i ett starkt virke. Antalet ringar borde helst inte understiga 10 per tum (1 tum = 2.54 cm). Sällan finner man ändå så pass bra virke i handeln, tyvärr. Många av de bräder, som nu finns i köket uppfyller inte det här kriteriet men vad gör man? Det var bara att ta det som fanns till hands. Ändå kan jag inte påstå att golvtiljorna är dåliga. De är härligt bastanta, i stil med dem, som man hade förr.

Jag valde Allbäcks bruna linoljevax till golvets ytbehandling. En gång är det vaxat och nu ska det torka några dygn. Sen blir det kanske samma behandling en gång till och till sist gnids genomskinligt linoljevax på. Det sistnämnda behövs för att ytan ska bli hållbar mot slitage.

De två stockväggarna piffades upp. Gamla trasor, som i tiden klämts in för att fungera som isolering togs bort och den lav och mossa, som ställvis finns kvar får förbli där. Tycker man att man vill isolera stockmellanrummen och springorna bättre kan man använda lingarn eller varför inte hästtagel, som man också använde sig av förr - fast hästarna här på Gården behöver nog sina tagel själva...
Linet finns att få i olika grovlekar. Det materialet är bra att isolera fönstren med också ifall man inte vill använda plast- eller gummilister. Ovanpå kan man använda papperstejp. Fungerar superbt!

Skojigt var att vi mellan stockvarven hittade en gammal sångtext, som var handskriven på ett rejält gulnat papper. "Bohuslänska sjömansvalsen". Under vistexten har Hjalmar Sirén och Ivar Sirén skrivit sina namn. Någon, som hetat Elin Karlsson på Malmgatan 24 Helsingfors finns också upptecknad på det spröda arket. Vem dessa mänskor var har jag ingen aning om .... utom att de var Hjalmar, Ivar och Elin förstås....

Förresten, en tapet har timmermännen hunnit klistra upp i köket. Papperstapeten är tryckt med originalvalsar från en gammal nedlagd tapetfabrik i Riga. Mönstret representerar 1920 talet.


Nu är taket målat en andra gång.  Så här ser det ut nu.




 Till sist ett dödsbud;


Ute i sadelkammaren i stallet har den unge musen Filip gått en ond, bråd död till mötes :-( !
Länge hade han levat furstligt smaskande i sig allehanda godsaker under nätternas mörka timmar. Med hjälp av sina späda tassar knaprade han i sig hästfoderbriketter, sojakross, torkat mumsigt bröd och B-vitamindroppar och inte att förglömma det av näring sprängfyllda mineralfodret. Allt detta dög Filips kräsna gom. Det här stället är super, tyckte Filip...
... tills det inte var det längre....

Mor, far, morfar och farmor samt bröderna Egon, Gustaf och Huldrik sörjer.

Tankar om självständigheten och slaget vid Tienhaara 1944

I dag firar Finland sin självständighetsdag, den 93:e. Den här dagen får mina tankar att gå till pappas krigsupplevelser, som han berättade om när han ännu levde. Slaget vid Tienhaara midsommaren 1944 glömde han aldrig.

Pappa tillhörde det finlandssvenska regementet IR 61:an. Regementet hade haft oavbrutet frontansvar i 2,5 år (!) på det så kallade Schemenski-avsnittet på Aunusnäset. Efter den här långa tiden blev regementet lovad vila genom att bli ett reservregemente. Den välförtjänta vilan blev ändå kort. Föga anade 61:ans soldater att de snart skulle komma att spela en viktig roll för Finlands fortsatta självständighet.

Pappa var bara 21 år när bl a han som plutonchef i 61:an fick order om att marschera mot Karelska näset med sin grupp på 30 soldater. På grund av alltför lite vila var humöret inte det bästa hos soldaterna. De hade dessutom blivit tvugna att bryta upp väldigt abrupt vilket gjorde att alla förstod att nu var något extra viktigt och stort på gång. Allteftersom de närmade sig Karelska näset ökade artillerielden och massor av civila evakuerade människor mötte dem.
Nu förstod alla i 61:an att Ryssland hade satt igång en storoffensiv. Budet om att Viborg, den 20.6 hade övertagits av fienden nådde de finländska trupperna. Det hade skett inom bara tio dagar efter att offensiven började. Finländarna hade förlorat mycket krigsutrustning och soldater och de, som överlevt striderna var oerhört trötta och nedstämda.
Ny order nådde IR 61:an om att deras exakta destination skulle bli Tienhaara, 5 km nordväst om Viborg vid Kivisiltasundet.

Under marschens gång mot Tienhaara hann pappa liksom alla de andra, tänka på mycket. Pappa mindes barndomens midsomrar fyllda av sol, blomdoft och fågelsång. De närmaste där hemma föreföll så nära men ändå så långt borta. Många fina minnen dök upp och de ingav för stunden en känsla av trygghet samtidigt som han insåg att denna midsommar kunde bli hans sista. Oro, osäkerhet och rädsla var de starkaste känslorna. Så här hade han inte känt någonsin förut trots att han varit i kritiska situationer. Nu var läget ett annat; han hade ett stort ansvar för hela sin pluton.
När de småningom närmade sig Tienhaara mötte dem flyende finskspråkiga soldater. Deras förband hade upplösts. De panikslagna soldaterna ropade på finska att "Ryssen kommer. Vi kan ingenting göra att stoppa dem." Alla i 61:an fick också höra av de flyende att "Hurrit tulee. Luulevat pärjäävänsä" som betyder; "Hurrit (= skällsord för finlandssvenskar) kommer. De tror att de ska klara sig." Samtidigt dånade fiendens bombplan ovanför dem allihop.
Allt det här borde ju förståeligt nog lätt ha fått många i 61:an att bli uppgivna men faktum var att dels på grund av en oerhört bra regementschef Alpo Marttinen (som senare visade sig bli legendarisk) och en jätte fin kamratanda mellan soldaterna hölls humöret uppe hos varendaste en kotte i ledet. Nu skulle de visa vad de gick för!!

Regementskommendör Alpo Marttinen

Efter ett kortare tystnad öppnade ryssarna eld igen klockan 23.00 den 22.6. Trots att finländarna försökt upprätta säkra telefonförbindelser bröts de av omedelbart.
Följande morgon klockan 7.00 brakade ändå det verkliga helvetet loss. Under en timmes tid attackerades IR 61:ans regemente i det smala Tienhaaraområdet av 20 000 granater och fiendens kanoner, som sköt för fullt. Hela 160 fiendeflyg bombade det lilla området. Inom kort fylldes sundets vatten också av ryssarnas snabbgående krigsfartyg.
Pappa och hans plutonsoldater låg i det öppna, skyddslösa vattenbrynet, pappa i en grund, halvfylld vattengrop. Vad, som rörde sig i hans tankar kan jag bara ana...
Till scenariot hörde även de tyska Stukaflygen, som kom till finländarnas undsättning och som bombarderade allt vad planen höll. Då ryssarna försökte ta sig över det smalaste stället av Kivisiltasundet lär vattnet ha färgats rött. De finländska soldaterna gav sitt allt.

På grund av olika orsaker;
- ett oerhört pricksäkert artilleri (= de som rörde sig till fots) och infanteri (= kanoner och andra tyngre vapen) samt lyckade flygräder
- ryssarnas missberäkning; de trodde finländarna höll till högre upp i terrängen och inte i vattenbrynet
- tyskarnas undsättning
- den unge regementschefen Alpo Marttinens skicklighet
- IR 61:ans fantastiska insats kryddad med en oerhörd kamratanda och övertygelse om att man inte lämnar sin kamrat i sticket
... motades ryssarnas offensiv i Kivisiltasundet midsommaren 1944.

Tack vare det finländska försvaret krossades ryssarnas erövringsplaner. Vägen skulle ha varit öppen för dem ända in till Helsingfors om inte slaget vid Tienhaara skulle ha slutat till finländarnas favör. Kommendören Marttinen meddelade en mycket lättad marskalk C G Mannerheim att "Finlands Lås" hade hållit och motstått fiendens attack. Ett litet land hade stoppat en supermakts storanfall - helt fantastiskt!!

Senare kom det fram att ryssarna upplevt det här slaget som ett av de svåraste. De förlorade 200 000 man. På den finländska sidan stupade 43 000 man varav ca 500 i 61:ans regemente. Stalin hade verkligen inte kunnat ana utgången av det här slaget. Han lär ska ha självsäkert planerat att inta Helsingfors redan den 15 juli.
På grund av det enorma motstånd finländarna gav tyckte Stalin att finländarna hade varit tappra. Av den här anledningen lär han ska ha sagt då världskrigets fredsvillkor senare skulle skissas upp: "Finlands folk har kämpat så tappert för sin frihet och självständighet att det har rätt till ett liv i oberoende."

En av de stupade finlandssvenska, österbottniska soldaterna i regementet IR 61:an hade skrivit en dikt, som senare hittades i hans ficka. Dikten är så fin!

"Möte med Gud - soldatens bekännelse

Gud, vi har aldrig förr talats vid du och jag
men nu vill jag säga god dag.
Jag trodde ju vad man sa litet till mans,
fast det var dumt förstås, att du inte fanns.
Först i går förstod jag det var lögn alltihop
då såg jag din himmel när jag låg i en grop.
Hade jag tagit mig tid att se på den förr
hade jag för länge sen nått fram till din dörr.

Vill du verkligen ta mig i hand, det undrar jag på
fast jag är nästan säker du skall mig förstå.
Förunderligt, här i denna helvetets dans
fick jag tid att se ditt ansiktes glans.
Nu finns ingenting mera att säga för mig
jag är ändå så glad att få tala med dig.
Vi går till anfall i kväll, jag skall göra min plikt
jag är inte alls rädd, så förunderligt.

Nu kommer signalen jag måste ge akt.
Gud jag tycker om dig det vill jag ha sagt.
Striden blir hård i kväll som jag tror
kanhända kommer jag dit där du bor.
Då undrar jag fast vi inte var vänner förr
om du står och väntar där vid din dörr.
Va - vad betyder det här, jag gråter ju jag
varför träffades inte vi två förrän idag?

Nu måste jag gå kära Gud, adjö
jag har fått tala med dig och nu kan jag dö."

Allt detta här ovan tänker jag på i min koja medan bålglasen klingar under de välpolerade kristallkronorna på slottet och de inbjudna gästerna bjuder upp till dans.

Ett stort hurra för alla de stupade finländska soldater, de av ålderdom hädangångna och de få krigsveteraner, som ännu finns kvar bland oss!
Ni är värda det största av tack!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!

Värmesystemet

.. i huset på Gården kommer att basera sig på jordvärme. I alla golv ska installeras rör där det varma vattnet ska cirkulera. Installeringen av rören kommer att ske med taktiken ett rum i taget, liksom själva renoveringen.

Nyligen kom en installatör från jordvärmefirman och fixade vattenrörslingorna i köket. Under själva rören lades plåt, som har små "veck" vari själva plaströret placerades. Plåten har till uppgift att sprida jämnt ut värmen från vattenrören till själva golvytan då värmesystemet tas i bruk.

När alla rum blivit renoverade och alla golvvärmeslingor installerade är tanken att värmen skall kopplas på. Den tekniska centralen blir i källaren, som finns på husets ena kortsida. Själva borrhålet för jordvärmen kommer att bli några meter ifrån huset.                                                                                                                                                                                                                                                       

Första natten

Som tak i köket på Gården valdes tre olika bredders hyvlade bräder. De fastsattes med traditionell spik i motsats till stift, som man i dag vanligen skjuter in i panelen för att fästa den. Stiften blir knappt synliga när taket väl är uppsatt. Med de synliga spikhuvudena fick vi en image av ursprungligt, gammalt tak.
Bräderna av de olika storlekarna spikades fast utan något regelbundet system/mönster. Eftersom de är ospontade och bara placerats tätt intill varandra blir det små springor här och var allteftersom träet torkar.
Alla de ovanstående detaljerna gör att man får känsla av originaltak.

Spontad panel betyder för övrigt att bräderna har en sida som är utskuren (som ett smalt dike längs med hela långsidan) och den andra sidan är profilerad med en utstående kant. Det här möjliggör att man kan knacka ihop bräderna i varandra. Risk att springor uppstår mellan dem med tiden blir på så sätt mycket mindre.

Panelen i kökstaket blev målad med en vacker, gräddvit, ekologisk linoljefärg; Allbäcks vita "Linus väggfärg".

Till vänster syns taket då det målats första gången. Senare drog vi på färg en gång till. Småningom kom även taklisten på rätt plats.
Taket blev så vackert att jag knappt kunde ta ögonen ifrån det. Till slut fick jag nästan nackspärr...

Samma dag som taket blivit klart bestämde jag mig för att kinesa över i köket för första gången. Trots att golvet inte var färdigt, endast tillfälligt övertäckt av skivor, tog jag resolut min madrass från sovrummet och emigrerade till det betydligt varmare köket.

När jag satte mig ner en stund på madrassen och funderade på hur vi skulle fortsätta med renoveringen märkte jag med ens att jag inte var helt ensam. En yrvaken nässelfjäril flög förvirrad omkring i det stora köket. Ute var snö och vinter men inne tydligen sommar. Den lilla fjärilen landade några gånger på fönsterkarmen. När jag iakttog den närmare märkte jag att ena vingen darrade. Frös den tro? Kan fjärilar frysa? En fråga till naturväktarna? När kvällen kom försvann min nyfunne kompis.

Med madrassen direkt på golvet, en liten bordslampa och ett stearinljus blev det faktiskt riktigt mysigt den kvällen i min primitiva boning.
Gissa om jag sov både varmt och gott under mitt vackra tak... :-)!