På Gården förstår hunden Olga ingenting. Hon går till sovrumsdörren och ser samtidigt uppfordrande på mig; "Matte, öppna dörren! Svalis vill ut. Han är hungrig!"
Hur ska man förklara för en hund att kompisen är borta, död??
- Dags för att finna en sista viloplats för Svalis. Visade sig inte vara så lätt. Jo, platser finns här hur mycket som helst på Gården men hur i all världen ska jag få en grop grävd i den här torra öknen? Överallt är ju hur hårt som helst.
Efter mycket letande och testande av marken med både spade och spett (!) fann jag till slut en plats som är värdig nog att ta emot och omfamna lille Svalis´ kropp. Med svetten lackande fick jag till slut en liten grop grävd. Med Olga och Tuvi som enda vittnen sattes lille Svalis´ned i Moder Jord.
En saga var all...
-
Långt senare på eftermiddagen fortsatte jag mitt jobb ute i stallbyggnaden. När det var dags att göra i ordning det så kallade Gamla stallet kände jag mig med ens iakttagen. Jag hade sett vuxna svalor här tidigare så jag visste att den här delen av stallbyggnaden också var populär bland fågelparen. Vad jag inte hade sett var boet - förrän nu! Alldeles invid den grova takbjälken precis rakt ovanför mig tittade fem små huvuden fram. De knallgula, kännspaka näbbarna formligen självlyste och avtecknade sig därför helt tydligt mot det gedigna, i svunnen tid byggda innertaket. Måtte de här ungarna ha bättre tur än Svalis och hans syskon.
Livet går sannerligen vidare! Härligt :-)!
Klicka på fotona så ser du fjunen på svalungarnas huvuden :-).
Dikten om Svalis kan du läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar