Flykt

När det fina, täta betongdammet likt Lutzens dimma belägrar allt och alla inne i huset på Gården och då timmermännens aktivitet och oljud är som störst då flyr jag fältet. Tar mina två hundar och drar till skogs för att ge själen en chans att hitta tillbaka till sig själv.

Tystnaden utomhus är som balsam för mina öron. Stillheten är nästan hörbar. Fast vänta; där hörs en ensam korp, som samtidigt långsamt glider förbi över trädtopparna strax ovanför mig. Och någonstans längre in i skogen tycks en liten fågel trevande testa sina rostiga stämband efter den långa mörka vinterperioden.
När vi passerat den stora aspen hörs plötsligt en spillkråkas målmedvetna knackande på trädstammen. Envis som synden låter han precis som också jag kan vara ibland. Skillnaden är väl snarast den att jag allt som oftast slår huvudet i väggen medan han slår sitt i barken...

Långt senare är mina hundar och jag på väg hemåt. Då, på toppen av ett ögonblick -  när solen, som lekt kurragömma mellan trädstammarna plötsligt tittar fram - känner jag en enorm glädje och tacksamhet över att få leva och förvandlas!