Änglar finns

Fredagen den trettonde brukar i regel - alla olyckskorpar till trots - vara en extra bra dag. Talet tretton har alltid varit mitt lyckotal. Den här gången började dagen ändå inte så bra. Hade lyckats få en lång stege över mig någon dag tidigare med revbensspricka som följd. Om du någon gång haft en revbensskada så vet du exakt hur jäkligt ont det känns. Den här morgonen då jag vaknade gjorde det speciellt ont i bröstkorgen och min enda tanke var; hur ska jag fixa den här dagen? Varje andetag gjorde ont. Hade lovat skicka iväg en sadel, som jag sålt och dessutom måste jag till matbutiken. Att sköta hästar och stallsysslor skulle inte heller bli gjort i ett nafs, insåg jag. Stunden därpå kom jag på att jag råkade ha aspirin, värkmedicin, hemma. Med aspirinet ska jag nog klara av den här dagen, tänkte jag. När jag med mycket möda kom upp ur sängen styrde jag genast kosan mot medicinskåpet och brustabletterna, som skulle rädda mig. Dessvärre märkte jag lite senare att aspirinet inte hade någon som helst effekt på värken. Hur jag klarade av stalljobbet vet jag inte, men hästarna fick sin mat och stallet blev städat också den här dagen.
På eftermiddagen baxade jag sadeln in i bilen. När jag väl lyckats sätta mig i förarsätet och startat bilmotorn insåg jag snabbt att byta växel och utföra tvärare svängningar med ratten inte heller skulle bli det lättaste. Tur ändå att man har två händer, tänkte jag när jag turvist hojtade till och turvist bet mig i läppen av smärta medan jag körde iväg med riktning kyrkobyn.

Innehavaren av lanthandeln i kyrkobyn hade en stor kartong, som skulle bli perfekt för att frakta sadeln i. Tack vare att han packade in sadeln och dessutom bar ut det stora paketet till min bil kunde jag köra vidare med leveransen till busstationen. Därifrån skulle paketet skickas till mottagaren i Lahti. Väl på busstationen fick jag genast hjälp av en annan ängel, som lyfte ut den stora kartongen från min bil och förde den in till receptionen.
När jag senare tog mig till matbutiken fick jag så gott som genast erbjudanden om hjälp av två olika personer, som såg mitt dilemma. Mitt hjärta fylldes av enorm tacksamhet och värme. Underbart är att bo i ett litet samhälle, där människor bryr sig om varandra och inte tvekar att hjälpa till om det behövs. När jag småningom körde hemåt igen ringde min älskade guddotter. Hon befann sig i storstaden. Nu undrade hon om jag behövde något därifrån. Jag blev så enormt glad. Det var den femte gången den här dagen som jag fick vara föremålet för omtanke.
Trots en värld av ondska och egoism finns det ännu hjälpsamma människor, som har hjärtat på rätta stället. Människor, som kommer till undsättning när plötsligt allt det där, som tidigare varit en självklarhet att du själv kunnat utföra plötsligt inte är det.
Fredagen den trettonde började dåligt men slutade med saldot; Hjärtevärme och Tacksamhet. Inte illa, eller hur?