Före tuppen gol

.. och timmermannen börjat sin arbetsdag var undertecknad redan i full gång.
Allra först skulle ett traktorlass med kökets gamla golvbjälkar, som sågats till kortare delar dagen innan, tömmas. Pust, flämt! Utan den finländska "sisun" skulle säkert bjälkarna stadigt ligga kvar på flaket än idag. Men, icke sa Nicke; sakta landade alla bjälkdelar på sin nya plats i vedlidret. Efter dryga två timmar var allt fix und fertig! Vilket bra morgongympapass!

De forna golvbjälkarna på var sin sida i lidret. Prima virke fortfarande! Märk de gamla, långa köksgolvbräderna till höger! De har trätappar på sidorna. Så sammanlänkade man golvbräder förr.

 

Precis då den sista bjälken var inburen hörde jag en lastbil närma sig Gården. Ett lass med grus hade beställts dagen innan. Nu var lastbilen tydligen redan här.

Den morgonpigga lastbilschauffören var euforisk; "Vilket underbart ställe! Precis en sådan här plats har jag alltid velat bo på", sa han. Själv är jag alltid lika glad över alla liknande, spontana kommentarer om Gården. Trots de slitna byggnaderna tycks Gården även tilltala andra utöver mig själv.

Inne i huset gapade kökgolvet stort. Nu kunde man se hela bottnet. Hela tre lager med stenblock, som fungerar som husets grund, såg dagens ljus. Vilket jobb de hade haft, de personer, som i tiden såg till att grunden kommit på plats!

Nu befann sig med ens täljstensspisen uppe på en höjd och att nå eldgaffeln, som hängde på en krok intill fanns inte tillstymmelse till chans.

Senare på eftermiddagen då timmermannen gått hem för dagen hördes plötsligt dunsar från köket. Vad i all världen höll på att hända innanför den stängda dörren? Var det husets andar, som blivit förgrymmade över att allt rivits upp och nu protesterade genom att slänga sig i väggen? Nej, in till köket hade två talgoxar förirrat sig. Antagligen hade de hittat in genom tittgluggarna mellan de gamla grundstenarna. Nu kunde de inte hitta ut igen. Öppnade ena fönstret med påföljd att fyra fåglar snart flaxade omkring i det tomma köksutrymmet. Småningom hittade de - tur nog - tydligen ut för när kvällen kom fanns ingen av dem kvar.

Lite tidigare på eftermiddagen var hunden Tuvan utomhus. Hon hörde att matte var inne i köket. Då ville Tuvan också komma dit. Hon kunde se mig genom gluggarna men kunde inte klämma sig igenom dem. Hon såg något förvånad ut när hon tittade in.

Vart tog köket vägen, undrar Tuvi?