Lite om....

... Gårdens historia


Hästarna har fått sitt morgonhö, hundarna sin mat. Själv ska jag, efter morgonkaffet, gå ut på altanen och dricka Liv och energi från solen.
Än värmer solens strålar mitt bleka ansikte trots långt framskriden höst. Förvirrade flugor dansar en av säsongens sista danser innan den verkliga kylan tar vid. Morgonfukten på hustaket förvandlas till vattendroppar, som tveksamt faller ner i de två plåttunnor, som är placerade på var sin sida av verandan.
Trastarna tycks vara oense om något. När de småningom tystnar kan jag höra hur stallets korrugerade takplåt knäpper till då solens strålar gradvis värmer upp det efter den senaste frostnatten. Nu hörs också vindens lek i björkarnas färggranna lövverk. Vilken superfin höstmorgon!

I dag är det bara en dag kvar tills en efterlängtad renovering av huset på Gården börjar. Sååå jag har väntat, ja, i många år. Efter en längre tids seriöst letande på båda sidorna av Bottenhavet efter ett nytt hem kom jag sent omsider fram till att jag ändå vill satsa på huset här på Gården.
Huset har en egen historia och tiden har verkligen lämnat sina djupa, synliga spår i byggnaderna på Gården. Fast det inte varit så bekvämt att bo här alla gånger så är huset oerhört intressant och spännande, tycker jag.

De av grova stockar gjorda ytterväggarna har sitt ursprung från senare 1800-tal. Huset var ursprungligen beläget i byn, som finns cirka 4 kilometer från Gården.
I samband med den så kallade Storskiftesregleringen i Storfurstendömet Finland (som hörde till Ryssland) flyttades huset år 1907 från byn till det ställe där Gården nu är belägen. Storskiftesregleringens syfte med att sprida ut husen från byarna var för övrigt att få odlingseffektivare jordbruk och därmed större skördar. Man ville ha stora, enhetliga åkrar i motsats till de små, inte alltid så odlingsdugliga tegar, som man trängdes omkring inne i byarna.
Då huset förflyttats till sin nya plats fick det namnet Gammelgård. Några år senare, när det blev generationsskifte ändrades namnet.
År 1920 flyttades också en s.k boda från byn ut till Gården. Sommaren 1939 var det dags att bygga ett stall här. Stallet finns fortfarande kvar och är i brukbart skick. Vi brukar kalla det för "Gamla stallet" till åtskillnad från "Nya stallet", som tidigare tjänstgjorde som ladugård innan det ändrades till stall för islandshästar hösten 1997, året innan jag flyttade hit.

Bostadshuset på Gården genomgick en del små förändringar efter att det flyttats från byn. Bland annat bekläddes de yttre stockväggarna med panel. Den gedigna stockstommen har ändå bibehållits helt oförändrad.

Paus i höarbete på Gården. Årtalet okänt.

Gården 1960-talet

Många olika familjer har bott i huset på Gården. I ett skede huserade två familjer här samtidigt. En kvinna, som bodde här hette Elin. Henne hade jag senare förmånen att få träffa och sköta på hennes ålders höst då hon låg på en bäddavdelning avsedd för - vad vi idag antagligen skulle kalla - terminalvård. Hon var en underbar, ödmjuk kvinna, som inte hade haft det lätt i sitt liv. Trots att hon nu hade svårt för att tala på grund av en hjärnblödning, som förlamat henne kunde vi kommunicera med varandra. Vi tyckte att det var så härligt att kunna tala om exakt samma Gård; Gården där hon en gång hade bott och Gården, som jag sedan barnsben hade drömt om att få flytta till men ännu inte kunnat förverkliga.

Första gången på väg till Gården

Minns så tydligt hur min pappa och jag tillsammans första gången vandrade från farmors hus till Gården. Det var en kilometer mellan gårdarna. Jag var åtta

 Ett pressat leende trots trötta fötter

år då. Det var en snörik vinter. Så mycket snö att jag inte riktigt orkade gå ända fram men nästan.... Den tiden beboddes Gården av lärarinnan i byns skola.

Den 15 mars 1976 köpte min pappa Gården inklusive tillhörande åkrar och skog. Gården införlivades med granngården, som var  pappas barndomshem.
I hela 20 år sov husen på Gården sin Törnrosasömn tills det var dags år 1996 för en smärre ytrenovering av bostadshuset. Den utförde pappa då han blivit pensionär.

Under de snart tretton åren, som jag bott här har jag upplevt ett antal kalla vintrar. Inte bara ute utan också inne...
När vintern grabbat tag med sina kalla klor om allt och alla har det hänt att jag vaknat upp på morgonen med förstadiet av rimfrost i mitt hår. Då jag tinat upp näsan har det krävt all min viljestyrka att lämna mitt varma bo under det tjocka lagret av täcken (jag sympatiserar med björnarna som sover hela vintern i sitt ide..). Stapplande har jag tagit mig mot köket för att snart finna mig nästan fastfrusen på tröskeln. Inte sällan iklädd vinteroverall och vantar har jag tinat upp mina fingrar över kaffekoppens vänligt värmande ångor. Samtidigt har jag känt hur sockmuddarna roterat runt mina vrister av det kyliga draget som har svept över golvtiljorna. Vilken tur att vinterkängor är uppfunna! Bara fram med dem och sedan fötterna upp på bordsskivan. Riktigt bekvämt och nästan varmt....
Varför åker folk ner till varmare breddgrader för att delta i Robinson-tävlingar? Extrema förhållanden finns ju här, mycket närmare!
Tur nog har det i huset funnits fungerande, gamla spisar, som flitigt fått tjänstgöra som värmekällor. Tyvärr har det tagit rätt lång tid av eldande innan värmeeffekten har märkts i rummen. Nästa morgon har det varit lika kallt igen då spisteglen har svalnat under nattens kalla timmar.
MEN, skam den som ger sig! En annan har ju härdats och gissa om vårsolens strålar i stället har tagits emot med alla sinnen på vidgavel då det äntligen varit dags för den varmare årstiden!

Huset, som det ser ut i dag -  en sommarkväll

Nu är det bara.. få se.... sju timmar kvar tills byggproffsen börjar riva upp köksgolvet. Jippiiii!!!