Olga lever upp

I takt med att solen lyser allt varmare och längre på kvällarna börjar pelargonerna överta allt mera utrymme i mitt trånga kök. Som bläckfiskar sträcker de ut sina tentakler allt längre och allt vidare omkring sig. Trots att de inte fått blomnäring (för att jag inte hittar flaskan i all renoveringsröra) utan bara vatten, så blommar de för fullt.

Ute har mina hästar bestämt sig för att vara ytterst oartiga. När matte kommer ut i hagen till dem vänder de bara baken till. Matte får göra vad hon vill. Vi har inte tid.














Trots att mitt jobb ute på gården är av det självständiga slaget behöver jag inte vara solo. Nix, har alltid en trogen vän, som följer mig i alla lägen, vare sig jag vill det eller inte.









Trogna vänner har jag också i hundarna Olga och Tuvan.
Än finns Olga kvar med oss fast hon är sjuk. Hon är så märklig. Vid några tidigare tillfällen har jag trott att hon kommer att dö när som helst. Så pass dålig var hon. De två senaste dagarna har hon plötsligt varit ytterst pigg, speciellt då hon varit ute. Hon har bland annat upptäckt att mössen och sorkarna har vaknat under det gamla grästäcket. Eftersom hon har öron av modell större pejlar hon tydligen in deras läten. Sen börjar hon gräva så jordkokorna flyger både långt och högt. "Att dö? Nehej, det har jag inte tid att göra i dag", tycker Olga. Kompisen Tuvan gräver för Kung och Fosterland hon också. Mellan grävtagen kör båda vovvarna ner sina nosar i var sin grop så långt som det bara går. Bara öronen på dem syns. Sen fortsätter grävandet tills det blir dags för följande dykning.

Hur gick det för Olga till slut? Läs här.