Bergsklättring

Vilken röra! Golvet är ändå ännu kvar.

Det var en gång ett badrum i huset på Gården. Så dock inte längre. Först rök kaklen från väggarna och småningom pikades den största delen av det klinkerbeklädda betonggolvet bort. Fram kom ett tjockt lager av sand. Genom sandtäcket stack delar av stenar upp. Här hade tydligen en stor bakugn funnits i tiden. Rester av ugnens skorsten hade timmermännen hittat på mellantaket i samband med röjningen uppe på vinden i november.

Två olika, intressanta tapeter blev synliga då kaklen på väggarna avlägsnats.


Tydligen hade invånarna i huset på Gården haft förkärlek för rosor...

Än en gång fick vi kontakta en firma, som suger bort torrt material. Killarna från firman var raskt på plats. Efter några timmars effektivt jobbande var sanden borta. Kvar fanns nu stenarna, som visade sig vara riktiga mammutar. De låg huller om buller och trängdes om utrymmet där djupt nere på bottnet.

 Tronen skymtar högt där uppe...

Att det skulle krävas bergsbestigningstalanger med därtillhörande god balans för att nu nå det allra heligaste hade ingen förberett mig på. Då badrumsgolvet nu var ett minne blott och bottnet gapade svart och olycksbådande långt där nere var det verkligen med livet som insats jag varje dag försökte nå upp till toan och tvättstället. De hade nämligen fått en nådatid till och balanserade nu på en ynklig kant av kvarlämnat klinkergolv längst bort i rummet.

Om jag utan malörer lyckats ta mig upp till toan och tvättstället gällde det att komma ner därifrån också. Golvremsan framför både toa och lavoarskåp var kortare än min fot så här gällde det att hålla tungan rätt i mun för att inte halka ner i det bråda djupet. Att det inte längre fanns någon belysning i det forna badrummet gjorde inte saken lättare under de skumma morgontimmarna. Någon värme att tala om fanns här inte heller. Brrrr! ...Ack, ack, livet är en prövning...

Kaos

Mitt tillvaro består numera av gula post-it lappar, tapet- och färgprover, hundmat, tidningar och kläder i en salig röra. Dessutom hoppar ystra dammkaniner omkring än här än där. Motivationen att  städa har sakta men säkert upplösts till obefintliga beståndsdelar. Ingen idé att försöka fixa till det när ändå allt strax ska rivas upp. För att komma från punkt A till punkt B här inne krävs zick-zackande över alla grejer, som gör sitt bästa för att sätta krokben för mig och mina små fyrbenta vänner.

Den tidigare sällan använda mikron har nu kommit till heders; vem orkar fixa till "riktig" mat i detta kaos? Bara det att hitta smörkniven och veta var tunnbröden och snabbkaffet finns, ja det är lyxigt! Tur att det finns halvfabrikatmat! Fast snart börjar jag bli led på alla soppor; kantarellsoppa, rökt renkött-soppa, spenatsoppa, grönsaksoppa...... Har antagligen gått igenom hela sortimentet. Mitt i allt detta sägs det att det är julafton strax. Oj, oj, oj! När började julmånaden??

Trots att köket inte är helt färdigt (på grund av köksskåpen, som inte har kommit än) har timmermännen tagit itu med tamburen, som gränsar till köket. Då gipsskivorna togs bort uppenbarade sig även här liksom i köket två finfina stockväggar. Min vana trogen var jag snabb att utbrista; "de ska förbli synliga!". Eftersom tamburen är rätt liten ska vi måla stockväggarna med vit linoljefärg. Sedan ska det bli tapet på de två andra väggarna.

Gamla tapeter blev synliga i tamburen till min stora glädje.
 
Elektrikern ska komma alldeles snart. Då har han heldags jobb här i huset. Han ska få fixa belysningen i tamburen men också i köket. Där blir det bara några eluttag tills vidare. Först sen då köksskåpen kommit och hela inredningen är klar där ska resterande el-dosor installeras.
Elektrikern ska också få installera belysning på vinden, som numera fungerar som ett praktiskt förråd. Där har timmermännen spikat ihop flera hyllor och ett golv, som täcker ungefär halva vindsytan. Nu har jag super bra förrådsutrymme där. Jihuuu :-)!

Golvet i tamburen blev utblåst, eller rättare sagt urgrävt (för hand). I morgon blåser killarna eko-ull där (de har mega-lungor må ni tro!..). Sen täcks golvet in med tillfälliga skivor i väntan på att badrummets golv är i samma byggnadsskede. Tanken är att golvvärmefirman ska installera värmerören samtidigt i båda utrymmena.

Nu gäller det att välja tapet till tamburen och kakel till badrummet. - Förresten; en eldstad, som  finns i badrummet sedan svunnen tid kommer att räddas. Spismuraren ska lappa till själva "boet", i övrigt lär den ska vara i toppen skick. Fint! Min tanke är att kommande vintrar kunna ta mig bubbelbad lojt läppjande på ett gott vin och samtidigt avnjuta mysig eld i spisen :-)..

Golvet

Att välja virke till köksgolvet blev ett projekt för sig. Fick ändå till slut tag på 290 mm breda och 32 mm tjocka spontade och hyvlade furubamsingar från en såg.
Virket var rätt så kådrikt. Kåda i trä har en naturligt impregnerande verkan, vilket gör att virket blir hållbarare än trä utan det här klibbiga ämnet. Så i det hänseendet består köksgolvet nu av ett bra virke. Att trä i dag inte är lika starkt som det var förr är en annan femma. Numera växer skogen här nere i södra och mellersta Finland snabbt på grund av konstgödsling och då blir kvaliteten inte lika bra jämfört med långsamt, i egen, naturlig takt växande träd.

Årsringarnas täthet och antal brukar anges som ett mått på hur bra barrträdens kvalitet är. De mörka sommarringarna är belägna tätt intill varandra i ett starkt virke. Antalet ringar borde helst inte understiga 10 per tum (1 tum = 2.54 cm). Sällan finner man ändå så pass bra virke i handeln, tyvärr. Många av de bräder, som nu finns i köket uppfyller inte det här kriteriet men vad gör man? Det var bara att ta det som fanns till hands. Ändå kan jag inte påstå att golvtiljorna är dåliga. De är härligt bastanta, i stil med dem, som man hade förr.

Jag valde Allbäcks bruna linoljevax till golvets ytbehandling. En gång är det vaxat och nu ska det torka några dygn. Sen blir det kanske samma behandling en gång till och till sist gnids genomskinligt linoljevax på. Det sistnämnda behövs för att ytan ska bli hållbar mot slitage.

De två stockväggarna piffades upp. Gamla trasor, som i tiden klämts in för att fungera som isolering togs bort och den lav och mossa, som ställvis finns kvar får förbli där. Tycker man att man vill isolera stockmellanrummen och springorna bättre kan man använda lingarn eller varför inte hästtagel, som man också använde sig av förr - fast hästarna här på Gården behöver nog sina tagel själva...
Linet finns att få i olika grovlekar. Det materialet är bra att isolera fönstren med också ifall man inte vill använda plast- eller gummilister. Ovanpå kan man använda papperstejp. Fungerar superbt!

Skojigt var att vi mellan stockvarven hittade en gammal sångtext, som var handskriven på ett rejält gulnat papper. "Bohuslänska sjömansvalsen". Under vistexten har Hjalmar Sirén och Ivar Sirén skrivit sina namn. Någon, som hetat Elin Karlsson på Malmgatan 24 Helsingfors finns också upptecknad på det spröda arket. Vem dessa mänskor var har jag ingen aning om .... utom att de var Hjalmar, Ivar och Elin förstås....

Förresten, en tapet har timmermännen hunnit klistra upp i köket. Papperstapeten är tryckt med originalvalsar från en gammal nedlagd tapetfabrik i Riga. Mönstret representerar 1920 talet.


Nu är taket målat en andra gång.  Så här ser det ut nu.




 Till sist ett dödsbud;


Ute i sadelkammaren i stallet har den unge musen Filip gått en ond, bråd död till mötes :-( !
Länge hade han levat furstligt smaskande i sig allehanda godsaker under nätternas mörka timmar. Med hjälp av sina späda tassar knaprade han i sig hästfoderbriketter, sojakross, torkat mumsigt bröd och B-vitamindroppar och inte att förglömma det av näring sprängfyllda mineralfodret. Allt detta dög Filips kräsna gom. Det här stället är super, tyckte Filip...
... tills det inte var det längre....

Mor, far, morfar och farmor samt bröderna Egon, Gustaf och Huldrik sörjer.

Tankar om självständigheten och slaget vid Tienhaara 1944

I dag firar Finland sin självständighetsdag, den 93:e. Den här dagen får mina tankar att gå till pappas krigsupplevelser, som han berättade om när han ännu levde. Slaget vid Tienhaara midsommaren 1944 glömde han aldrig.

Pappa tillhörde det finlandssvenska regementet IR 61:an. Regementet hade haft oavbrutet frontansvar i 2,5 år (!) på det så kallade Schemenski-avsnittet på Aunusnäset. Efter den här långa tiden blev regementet lovad vila genom att bli ett reservregemente. Den välförtjänta vilan blev ändå kort. Föga anade 61:ans soldater att de snart skulle komma att spela en viktig roll för Finlands fortsatta självständighet.

Pappa var bara 21 år när bl a han som plutonchef i 61:an fick order om att marschera mot Karelska näset med sin grupp på 30 soldater. På grund av alltför lite vila var humöret inte det bästa hos soldaterna. De hade dessutom blivit tvugna att bryta upp väldigt abrupt vilket gjorde att alla förstod att nu var något extra viktigt och stort på gång. Allteftersom de närmade sig Karelska näset ökade artillerielden och massor av civila evakuerade människor mötte dem.
Nu förstod alla i 61:an att Ryssland hade satt igång en storoffensiv. Budet om att Viborg, den 20.6 hade övertagits av fienden nådde de finländska trupperna. Det hade skett inom bara tio dagar efter att offensiven började. Finländarna hade förlorat mycket krigsutrustning och soldater och de, som överlevt striderna var oerhört trötta och nedstämda.
Ny order nådde IR 61:an om att deras exakta destination skulle bli Tienhaara, 5 km nordväst om Viborg vid Kivisiltasundet.

Under marschens gång mot Tienhaara hann pappa liksom alla de andra, tänka på mycket. Pappa mindes barndomens midsomrar fyllda av sol, blomdoft och fågelsång. De närmaste där hemma föreföll så nära men ändå så långt borta. Många fina minnen dök upp och de ingav för stunden en känsla av trygghet samtidigt som han insåg att denna midsommar kunde bli hans sista. Oro, osäkerhet och rädsla var de starkaste känslorna. Så här hade han inte känt någonsin förut trots att han varit i kritiska situationer. Nu var läget ett annat; han hade ett stort ansvar för hela sin pluton.
När de småningom närmade sig Tienhaara mötte dem flyende finskspråkiga soldater. Deras förband hade upplösts. De panikslagna soldaterna ropade på finska att "Ryssen kommer. Vi kan ingenting göra att stoppa dem." Alla i 61:an fick också höra av de flyende att "Hurrit tulee. Luulevat pärjäävänsä" som betyder; "Hurrit (= skällsord för finlandssvenskar) kommer. De tror att de ska klara sig." Samtidigt dånade fiendens bombplan ovanför dem allihop.
Allt det här borde ju förståeligt nog lätt ha fått många i 61:an att bli uppgivna men faktum var att dels på grund av en oerhört bra regementschef Alpo Marttinen (som senare visade sig bli legendarisk) och en jätte fin kamratanda mellan soldaterna hölls humöret uppe hos varendaste en kotte i ledet. Nu skulle de visa vad de gick för!!

Regementskommendör Alpo Marttinen

Efter ett kortare tystnad öppnade ryssarna eld igen klockan 23.00 den 22.6. Trots att finländarna försökt upprätta säkra telefonförbindelser bröts de av omedelbart.
Följande morgon klockan 7.00 brakade ändå det verkliga helvetet loss. Under en timmes tid attackerades IR 61:ans regemente i det smala Tienhaaraområdet av 20 000 granater och fiendens kanoner, som sköt för fullt. Hela 160 fiendeflyg bombade det lilla området. Inom kort fylldes sundets vatten också av ryssarnas snabbgående krigsfartyg.
Pappa och hans plutonsoldater låg i det öppna, skyddslösa vattenbrynet, pappa i en grund, halvfylld vattengrop. Vad, som rörde sig i hans tankar kan jag bara ana...
Till scenariot hörde även de tyska Stukaflygen, som kom till finländarnas undsättning och som bombarderade allt vad planen höll. Då ryssarna försökte ta sig över det smalaste stället av Kivisiltasundet lär vattnet ha färgats rött. De finländska soldaterna gav sitt allt.

På grund av olika orsaker;
- ett oerhört pricksäkert artilleri (= de som rörde sig till fots) och infanteri (= kanoner och andra tyngre vapen) samt lyckade flygräder
- ryssarnas missberäkning; de trodde finländarna höll till högre upp i terrängen och inte i vattenbrynet
- tyskarnas undsättning
- den unge regementschefen Alpo Marttinens skicklighet
- IR 61:ans fantastiska insats kryddad med en oerhörd kamratanda och övertygelse om att man inte lämnar sin kamrat i sticket
... motades ryssarnas offensiv i Kivisiltasundet midsommaren 1944.

Tack vare det finländska försvaret krossades ryssarnas erövringsplaner. Vägen skulle ha varit öppen för dem ända in till Helsingfors om inte slaget vid Tienhaara skulle ha slutat till finländarnas favör. Kommendören Marttinen meddelade en mycket lättad marskalk C G Mannerheim att "Finlands Lås" hade hållit och motstått fiendens attack. Ett litet land hade stoppat en supermakts storanfall - helt fantastiskt!!

Senare kom det fram att ryssarna upplevt det här slaget som ett av de svåraste. De förlorade 200 000 man. På den finländska sidan stupade 43 000 man varav ca 500 i 61:ans regemente. Stalin hade verkligen inte kunnat ana utgången av det här slaget. Han lär ska ha självsäkert planerat att inta Helsingfors redan den 15 juli.
På grund av det enorma motstånd finländarna gav tyckte Stalin att finländarna hade varit tappra. Av den här anledningen lär han ska ha sagt då världskrigets fredsvillkor senare skulle skissas upp: "Finlands folk har kämpat så tappert för sin frihet och självständighet att det har rätt till ett liv i oberoende."

En av de stupade finlandssvenska, österbottniska soldaterna i regementet IR 61:an hade skrivit en dikt, som senare hittades i hans ficka. Dikten är så fin!

"Möte med Gud - soldatens bekännelse

Gud, vi har aldrig förr talats vid du och jag
men nu vill jag säga god dag.
Jag trodde ju vad man sa litet till mans,
fast det var dumt förstås, att du inte fanns.
Först i går förstod jag det var lögn alltihop
då såg jag din himmel när jag låg i en grop.
Hade jag tagit mig tid att se på den förr
hade jag för länge sen nått fram till din dörr.

Vill du verkligen ta mig i hand, det undrar jag på
fast jag är nästan säker du skall mig förstå.
Förunderligt, här i denna helvetets dans
fick jag tid att se ditt ansiktes glans.
Nu finns ingenting mera att säga för mig
jag är ändå så glad att få tala med dig.
Vi går till anfall i kväll, jag skall göra min plikt
jag är inte alls rädd, så förunderligt.

Nu kommer signalen jag måste ge akt.
Gud jag tycker om dig det vill jag ha sagt.
Striden blir hård i kväll som jag tror
kanhända kommer jag dit där du bor.
Då undrar jag fast vi inte var vänner förr
om du står och väntar där vid din dörr.
Va - vad betyder det här, jag gråter ju jag
varför träffades inte vi två förrän idag?

Nu måste jag gå kära Gud, adjö
jag har fått tala med dig och nu kan jag dö."

Allt detta här ovan tänker jag på i min koja medan bålglasen klingar under de välpolerade kristallkronorna på slottet och de inbjudna gästerna bjuder upp till dans.

Ett stort hurra för alla de stupade finländska soldater, de av ålderdom hädangångna och de få krigsveteraner, som ännu finns kvar bland oss!
Ni är värda det största av tack!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!

Värmesystemet

.. i huset på Gården kommer att basera sig på jordvärme. I alla golv ska installeras rör där det varma vattnet ska cirkulera. Installeringen av rören kommer att ske med taktiken ett rum i taget, liksom själva renoveringen.

Nyligen kom en installatör från jordvärmefirman och fixade vattenrörslingorna i köket. Under själva rören lades plåt, som har små "veck" vari själva plaströret placerades. Plåten har till uppgift att sprida jämnt ut värmen från vattenrören till själva golvytan då värmesystemet tas i bruk.

När alla rum blivit renoverade och alla golvvärmeslingor installerade är tanken att värmen skall kopplas på. Den tekniska centralen blir i källaren, som finns på husets ena kortsida. Själva borrhålet för jordvärmen kommer att bli några meter ifrån huset.                                                                                                                                                                                                                                                       

Första natten

Som tak i köket på Gården valdes tre olika bredders hyvlade bräder. De fastsattes med traditionell spik i motsats till stift, som man i dag vanligen skjuter in i panelen för att fästa den. Stiften blir knappt synliga när taket väl är uppsatt. Med de synliga spikhuvudena fick vi en image av ursprungligt, gammalt tak.
Bräderna av de olika storlekarna spikades fast utan något regelbundet system/mönster. Eftersom de är ospontade och bara placerats tätt intill varandra blir det små springor här och var allteftersom träet torkar.
Alla de ovanstående detaljerna gör att man får känsla av originaltak.

Spontad panel betyder för övrigt att bräderna har en sida som är utskuren (som ett smalt dike längs med hela långsidan) och den andra sidan är profilerad med en utstående kant. Det här möjliggör att man kan knacka ihop bräderna i varandra. Risk att springor uppstår mellan dem med tiden blir på så sätt mycket mindre.

Panelen i kökstaket blev målad med en vacker, gräddvit, ekologisk linoljefärg; Allbäcks vita "Linus väggfärg".

Till vänster syns taket då det målats första gången. Senare drog vi på färg en gång till. Småningom kom även taklisten på rätt plats.
Taket blev så vackert att jag knappt kunde ta ögonen ifrån det. Till slut fick jag nästan nackspärr...

Samma dag som taket blivit klart bestämde jag mig för att kinesa över i köket för första gången. Trots att golvet inte var färdigt, endast tillfälligt övertäckt av skivor, tog jag resolut min madrass från sovrummet och emigrerade till det betydligt varmare köket.

När jag satte mig ner en stund på madrassen och funderade på hur vi skulle fortsätta med renoveringen märkte jag med ens att jag inte var helt ensam. En yrvaken nässelfjäril flög förvirrad omkring i det stora köket. Ute var snö och vinter men inne tydligen sommar. Den lilla fjärilen landade några gånger på fönsterkarmen. När jag iakttog den närmare märkte jag att ena vingen darrade. Frös den tro? Kan fjärilar frysa? En fråga till naturväktarna? När kvällen kom försvann min nyfunne kompis.

Med madrassen direkt på golvet, en liten bordslampa och ett stearinljus blev det faktiskt riktigt mysigt den kvällen i min primitiva boning.
Gissa om jag sov både varmt och gott under mitt vackra tak... :-)!

Fram med vinglasen!

Här ska det skålas.... väggar och tak!!

- Som känt är väggar, tak och golv i gamla hus oftast sneda och vinda. När man skålar rätar man samtidigt upp väggarna och kanske innertaket ifall det behövs. Närmast väggen spänner man upp vindskyddspapper och alla ytor, som behöver isolering åtgärdas. I huset på Gården används isoleringsskivor, som är gjorda av träfiber. Vital, heter produkten. De vita, mjuka skivorna "andas", materialet är rätt så brandtåligt och möglar inte.

Gipsskivor på plats

På isoleringsskiktet fäster man ofta någon typ av skivor. Ett alternativ är gipsskivor, som man senare antingen målar eller tapetserar. Att spika någon form av panel kan också bli aktuellt (då behövs inte skivorna, om jag förstått saken rätt). I det här fallet blir det tapetsering på en av ytorna i köket och målning på en annan. Möjligtvis ska vi också kakla lite mellan spisen och fläktkåpan. Får se, har inte bestämt mig helt än.

En del av det skojiga med renoveringen är att det är så kreativt. Har också märkt att det definitivt inte lönar sig att planera alltför mycket i förväg gällande vilka material, färger eller praktiska lösningar vi ska använda oss av. Gäller istället att "lyssna" till huset. I takt med att renoveringen fortskrider bjuder huset på nya berättelser och utgående från dem får jag nya ideér. I den här renoveringsprocessen gäller också att gå tillräckligt långsamt fram så att alla beslut hinner mogna väl innan vi skrider till konkreta åtgärder.

Trots kaoset, som råder i hela huset på grund av renoveringen så tar katten Sara det lugnt. She could not care less!!

Vad döljer väggskivorna?

Dags att ta bort skivorna från de tre täckta väggarna i köket.
Titta vilken fin stockvägg det kom fram på ena kortsidan! Lika fin som den övertäckta stockvägg, som jag för ett antal år sedan i ett anfall av omändringsiver en sen kväll (!) började plocka fram i köket. Den här nu funna stockväggen ska också förbli synlig, klart som korvspad! Eftersom vi ändå planerat att förnya den utvändiga brädfodringen så kan vi fixa isoleringen av de här väggarna från yttre sidan.

Vackra, vackra stockväggar!

När skivorna togs bort från innerväggen där jag tidigare haft diskbänk och skåp hittade vi en dörröppning! Ahaa; så tydligen hade man tidigare kunnat gå ut och in på två ställen i köket. Det rum, som i dag fungerar som badrum och som gränsar till köket var en liten kammare förr. Det berättas att en av kvinnorna, Hildur, som bodde här långt före jag flyttade till Gården, dog i den kammaren. Träsoffan där hon slöt sina ögon för sista gången finns kvar.

Intressant är att intill den nyss funna dörröppningen fanns lite gammal tapet. Jätte skoj att se hurudan tapet de hade förr här! En liten del av tapeten plockade jag bort och placerade i gott förvar för kommande generationer. Härligt med all gammal historia, som kommer fram allteftersom renoveringen i huset på Gården fortsätter!                                                                        

På tal om dörrar.. Förr spikade man så kallade fästjärn, smala metallstycken i dörrkarmen och i den angränsande väggkanten, vanligen två järn, ibland tre per dörrsida. Varför det, tro? Jo, eftersom stockväggar sätter sig med tiden måste man hitta på något sätt att ändå hålla dörrkarmen och väggen ihop. Heureka! Fästjärnet såg dagens ljus! Det löste problematiken på ett smidigt sätt. När väggen sjunker följer samma sida av fästjärnet med utan att för den skull tappa det stadiga greppet om dörren.

Bilden ovanför till vänster föreställer en fastsättning i dörrkarm och vägg. Här gäller det en innervägg, som inte sjunkit alls och därför har fästjärnet förblivit i horisontellt läge. Om en dörr blivit fastsatt i en yttervägg så har järnet på väggens sida vanligen sjunkit neråt.
Samma fastsättningsteknik med fästjärn skulle aldrig fungera med dagens moderna dörrar i stockhus. Dörrarna är alldeles för klena i konstruktionen och skulle helt enkelt gå sönder.

Trossbotten och stockväggar

Då köksgolvet fått sitt cell-ull täcke placerades stadigt, brunt specialpapper ovanpå. Pappret fungerar som fuktspärr, berättade en av timmermännen. Ovanpå spikades sedan bräder med några cm:s mellanrum. Mellan dessa bräder ska senare plåt och golvvärmeslingor monteras. Allra sist ska kökets golvyta fastsättas men än dröjer det ett tag tills vi kommer till det skedet.

Flere lager har med andra ord placerats på varandra när man byggt upp det här golvet. Materialen, som använts är s.k naturmaterial med undantag av styroxskivorna, som placerades mellan de två grusskikten på själva markytan för att förhindra att rå kyla från jorden strålar uppåt. Eftersom köksgolvet nu, liksom man gjorde förr, är byggt på en s.k trossbotten gör det att luft fritt kan cirkulera under alla golvlager. På så sätt bidrar man till att husets livslängd förlängs ytterligare med många år. Tack vare att golvets bjälkar är upphängda i de s.k. balkskorna, som i sin tur har sitt indirekta fäste i kökets väggar hålls golvet intakt fast väggarna kanske lite rör på sig även under kommande år. Stockväggar har ju en tendens att "leva" dels på grund av olika temperaturskillnader utomhus men också för att stocken med tiden torkar allt mer och mer, vilket i sin tur leder till att väggarna "sätter sig". Av den här anledningen sade man alltid förr att man aldrig skulle panelsätta ytterväggarna på ett nytt stockhus förrän minst tre år förlöpt.

En av ventilationsöppningarna...

Vintertid kan man täppa till de ventilationsöppningar, som redan i svunnen tid lämnats mellan en del av de stora grundstenarna. Då hålls den kalla luften utanför. Sommartid öppnar man de små ventilationshålen igen för att den varma luften ska kunna cirkulera under golvet.

Isolering

Då vinden blev helt tom var det dags att isolera husets mellantak (vindsgolvet) men också köksgolvet.

Det finns olika isoleringsmaterial att välja mellan i dag. Stenull, mineralull och polyuretan. I flere år har på marknaden också funnits inhemsk s.k eko-ull eller cellulosa-ull, olika namn för samma sak. Materialet består av återvunnet papper, som mekaniskt har finfördelats (defibrerats) till en ull-liknande massa, fjäderlätt och mjuk. En del mindre seriösa firmor blandar också papper med färgtryck i cellulosamassan, men det är inte alls bra. Isoleringsegenskapen blir mycket sämre då, sa en av de två männen, som kom för att fixa isoleringen på plats här i huset på Gården. För att avskräcka möss och andra gnagare har cell-ullen behandlats med bor. Materialet möglar inte och är inte heller lättantädligt. Cell-ullen "andas", vilket bland annat är bra med tanke på den omgivande träkonstruktionen men också för luftkvaliteten inne i huset.
Eko-ullen är komprimerad till lufttäta paket, som först öppnas då massan ska spridas ut. Till en maskin kopplades ett långt rör, genom vilket ullen blåstes på plats.

Mannen, som skötte jobbet på insidan av huset fick ta en andningsmask på sig. Det behövdes verkligen för kort efter att han påbörjat fördelningen av isoleringsmaterialet blev det rena rama London foggen i hela köket och senare också på vinden. 40 cm ull fördelades jämnt över ytorna. Mera behövdes inte. Man kan göra skiktet ännu tjockare men isoleringseffekten blir inte bättre - och inte ekonomin heller..... så det är onödigt.


Att använda sig av eko-ull är sannerligen s.k. recycling. Om huset en dag inte mera bebos kan man återanvända cell-ullen för att isolera något annat objekt. Vill man kan man också förbättra jordens beskaffenhet med den använda eko-ullen.

På horisontella ytor använder man sig av den här torra cellulosamassan. Man har sedan ca tio år tillbaka också börjat använda samma material för isolering av väggar men i de fallen tillsätts vätska, som gör att massan klistrar fast vid ytan. Själv är jag lite skeptisk till den typen av väggisolering. Tror inte att massan hålls lika länge på plats på vertikalt underlag jämfört med isoleringsmaterial i fast form (skivor). Jätte bra ändå att man försöker utveckla miljövänliga, alternativa material!

Här till höger ser du eko-ullen när isoleringsjobbet var klart i köket. Kolla vilken dimma! Det tog en god stund innan luften blev klar igen.

Här ovan ses "gube nummer 2", som skar upp paketen och hällde cellulosamassan in i blåsmaskinen, som för övrigt var av märket "Workhorse"...

Kvällen är sen

... och mina två hundar snarkar ljudligt bredvid mig på soffan. Själv borde jag ha krupit till kojs för länge sedan för att vara pigg och nyter (också förhoppningsvis nykter) i morron. Men nu undrar jag; det senaste fyndet, som upphittats på vinden, vad i all världen är det för något?
Nu behöver jag er läsares hjälp!

VAD FÖRESTÄLLER PRYLEN PÅ FOTOT NEDAN??

Är detta en mini-fickplunta?
En maydaypryl för kissnödiga män?
En läderpåse att fylla med bakteriedödande vätska och köra ner det skadade fingret i?
En dåtida seminpåse för nötkreatur?
Berätta, berätta!
Alla förslag mottages med tacksamhet!! Skjut!

På tal om skjut;

Kommersen går dåligt för de lokala, mindre apoteken. Nu uppmanar man helt öppet kunderna att skjuta då de kliver in i apotekslokalen. Allt för att öka försäljningen av förstahjälps material och övriga förnödenheter...

I väntan på era svar på vad det översta fotot föreställer; Fridens och God Natt!

Fynden på vinden

På måndagen kom tre modiga timmermän, drog på sig andningsmasker och stegade uppför trapporna till vindsutrymmet. Där började de riva loss de otaliga torvbitar och diverse annat material, som man i svunnen tid lagt på mellantaket för att försöka isolera huset från kyla. Ut genom det för tillfället bortlyfta vindsfönstret flög allt bråte för att landa i det traktorflak, som jag kört nära väggen under fönstret utanför.
Efter någon timme anlände även två män från "elefantfirman", som suger bort isoleringsmaterial från gamla hus. Sakta men säkert tömdes hela, stora vinden från all gammal fyllning, som bestod av spån, torv, tegelstensbitar, gamla tidningar och annat diverse material, som man tydligen tidigare tyckt att skulle fungera fint som isolering.
Av någon anledning lättades mitt hjärta i takt med att vinden tömdes.

Out the crap goes

Spännande förresten vad man kan fynda på en gammal vind: Vackra handblåsta glasflaskor, dags- och veckotidningar, plåtficklampor, varav den ena är superoriginell! Brev och köksredskap m.m. Allting med ursprung från svunnen tid. Den originella ficklampan ska ni få se småningom här på bloggen.

Brevväxling från år 1916 mellan Finlandsfödda Oscar Anderson (som bodde i USA en tid innan han flyttade hit till Gården) och hans släktingar, (även de hade flyttat till "Amerikat", Californien) - hittade jag där uppe bland all torv.
I ett av breven, daterad May 15th 1916 i Eureka, California skriver Edwin till sin svåger Oscar Andersson, som då tydligen befann sig på Sound Shore Hotel, Carteret i New Jersey, bland annat om hur bra hans hustru Anna och han har det:

".. angående Anna och jag så veta vi ej av några dylika svårigheter. Och det är huvudsaken i detta livet att få en snäll hustru, också som icke får alltför många dumma saker i sitt huvud. Jag just kom till att tänka på en eppisod, det var en man och hustru som hade många svårigheter, hon hade alltid det besta av gubben i alla deras tvister, hon till och med slog vatten i hans säng och så skyllade hon honom för att han läkte, men så en kväll när gumman skulle byta om skjorta, hon var då naturligtvis i Eva dräkten fullkomligt naken, så fick gubben en god ide. Han fick tag i katten, drog katten utefter gummans rygg så att klorna skrapade ricktigt godt, gumman började att jämra och bedja och sade att hon skulle bliva riktikt snäll, men gubben som ej var säker på saken, sade, för säkerhetens skull så drager vi en gång till."

Av dagstidningarna, som nu såg dagens ljus efter många års dvala på vinden finns bland annat "SAMARBETE" från 28 oktober 1926. I den uppmanas man i en reklamannons att använda Havis Maja Tvålpulver då man tvättar. Om du vill kan du klicka på fotot och läsa vilken härlig text annonsen har.

Eller kolla här (till höger); smörsubstitut höjs till skyarna i en annan annons i samma tidning:

I LOVIISAN SANOMAT, tisdagen den 18 maj 1943 finns följande rubrik gällande andra världskriget: "Ilmavoimien tominta kiihkeää. Liittoutuneiden pommikonemuodostelmat hyökänneet n. sataa... kuntaa vastaan.... Saksalaiset tehneet hyökkäykset puolustuslinjoille. Ilmavoimien toimiata länsirintamalla ja Välimeren alueella ei vielä osoita laimenemisen merkkejä." Tyvärr är en stor del av artikeln bortriven men av textfragmenten får jag uppfattningen om att det skrivs om bombningar av bland annat Berlin och Italien.

Under rubriken Kuolleita finns följande gripande dödsannons;
"Rakas, ainoa poikani ja veljemme, Sotamies
Kaarle Lustig
synt.19.2-18, kaatui Syvärillä 7.5-43.
... On päättynyt veljemme mainen retki
niin yllättäen tuli lähtösi hetki
Olit äidille rakas ja veljemme parhain
miks´ täytyi Sun lähteä luotamme näin varhain.
Äiti ja sisaret."

Med andra ord en dödsannons för moderns enda 25 åriga son, som blev ett av Fortsättningskrigets (Finland-Sovjet) otaliga offer.

Med ens känner jag mig oerhört lyckligt lottad.Vilken lycka att få sitta här i detta lilla hus, i detta lilla land, som så tappert kämpat för att få bibehålla sin självständighet. Känner en oerhört stor tacksamhet gentemot de alla de soldater, som offrade sina liv för att vi i dag ska få leva i detta fria och självständiga Finland!

Dags...

... för golvbjälkarna! De fastsätts i den tidigare lagda balken, som är spikad i de alla fyra väggarna och som bland annat håller isoleringsullen på plats. Med skruvar och så kallade balkskor fixeras golvbjälkarna i väggbalken.

Isoleringsskivor gjorda av träfiber skärs ut i passande storlekar och placeras mellan bjälkarna. Den här dagen har vår timmerman med sig en annan kumpan, som hjäper till. Jobbet tar ändå hela dagen innan alla skivor sitter där de skall. Nu utlovas märkbar skillnad i värmen i det hittills så kalla köket. Själv kan jag inte riktigt tro att det kan vara möjligt.... svårt att tänka mig... efter alla dessa år av boende i Arktis... 

När de två byggarna åkt för dagen öppnar jag dörren in till köket för att beundra dagens jobbresultat. Stiger först på de två bastanta tvärgående, korta bräder, som är placerade alldeles innanför dörren. Ser ju nästan fint ut, tänker jag. Hurudan golvyta ska jag välja, undrar jag vidare? Ockuperad av mina tankar stiger jag vidare mellan golvbjälkarna........
BÖVLARNAS BÖVLAR OCH FEMTON LÖSS I RAD!!!!!!! Igenom isoleringsskivan dråsar jag för att strax efteråt befinna mig på källarplan..... Oj, oj, oj!!! Strunt i att fallet gav mig ett rejält blåmärke men att jag spolierat timmermannens jobb får skammens rodnad att blossa på mina kinder.
Följande dag får jag snällt krypa till korset och erkänna det sabotage jag gjort dagen innan. Till min lättnad får jag höra att sånt händer allt som oftast i detta skede av uppbyggnaden av golv. Att jag mumsat i mig diverse chokladplattor den senaste tiden var inte heller orsaken till att skivan gett vika.... Skivorna är ytterst svaga. - Tur nog hade vi kvar en överlopps isoleringsskiva så min (snart allt-i-allo-) timmerman lappade flinkt igen hålet till "five feet under".
Följande vecka är det en annan byggare, som perforerar en av isoleringsskivorna. Av någon anledning känner jag mig nöjd.....

In memoriam

Medan huset på insidan genomgår stora förändringar sker också förändringar på utsidan.

Hösten har framskridit med stormsteg. Alla lövträd har fällt sina blad, som bildar en matta av guld. Dagarna är fuktiga och en del nätter är frostbitna.

Två av mina hästar, Framtid frá Malmhagen och Kristall frá Stóra-Sandfell har gått ur tiden. En jämngrå höstdag kom kommunalveterinären - på min begäran - och avlivade mina älskade hästar. Jag hade inget annat val.... Det var en dag jag sent skall glömma!! Saknaden efter dessa hästar är stor!

Kristall

                                                                                  

Framtid

Rivningsskedet

Kvällssol i ett stilla, f.d. kök

.. av projekt Köksgolv är slutfört. Nu drar köket andan inför uppbyggnadsskedet, som ska inledas följande morgon.

En uppväckt fjäril högt uppe i fönsternivå

Nästa dag börjar uppbyggnaden av de olika bottenskikten.
Först i turen står gruset. Ett traktorlass med grus skyfflas in genom ett av fönstren. Vår timmerman går inte av för hackor. Han är inte rädd för att ta i. Utan knot och sakta men säkert fyller han småningom hela köksbottnet med gruset. Det här lagret är till för att släta ut de största ojämnheterna av markytan.

Följande lager blir så kallad Styrofoam; en typ av styrox med blandning av plast, som gör att skivorna är mera elastiska och således också håller att gå på. Styrofoamen använder man för golvgrunder, säger timmermannen. Styrofoamens uppgift är att isolera bort fukten, som strålar från marken. När Styrofoamen är på plats täcks också den av grus.


Sedan spikas brett virke längs med väggarna. Bakom det läggs ull, som ska isolera från kyla mellan golv och väggar. Tjärpapper placeras mellan vägg och ullskiktet. Plastmaterial är bannlyst av husets invånare. Huset ska ha en naturlig luftväxling utan att för den skull vara kallt. Här vill vi inte vara beroende av maskinell ventilation!

Batting, ullisolering, tjärpapper och stockvägg. 

På väggbattingarna ska golvets bärande balkar vila med hjälp av så kallade balkskor. För att få golvet absolut jämnt och rakt använder man sig tydligen av en lasermätare.

För att få exakta, raka ytor förr i tiden använde man sig av ett rör, vari man satte lite vatten. Om vattnet hölls i röret utan att droppa vare sig ur den ena ändan eller den andra var ytan exakt vågrät. Inga dåliga ideér de hade i svunnen tid heller :-)!

Före tuppen gol

.. och timmermannen börjat sin arbetsdag var undertecknad redan i full gång.
Allra först skulle ett traktorlass med kökets gamla golvbjälkar, som sågats till kortare delar dagen innan, tömmas. Pust, flämt! Utan den finländska "sisun" skulle säkert bjälkarna stadigt ligga kvar på flaket än idag. Men, icke sa Nicke; sakta landade alla bjälkdelar på sin nya plats i vedlidret. Efter dryga två timmar var allt fix und fertig! Vilket bra morgongympapass!

De forna golvbjälkarna på var sin sida i lidret. Prima virke fortfarande! Märk de gamla, långa köksgolvbräderna till höger! De har trätappar på sidorna. Så sammanlänkade man golvbräder förr.

 

Precis då den sista bjälken var inburen hörde jag en lastbil närma sig Gården. Ett lass med grus hade beställts dagen innan. Nu var lastbilen tydligen redan här.

Den morgonpigga lastbilschauffören var euforisk; "Vilket underbart ställe! Precis en sådan här plats har jag alltid velat bo på", sa han. Själv är jag alltid lika glad över alla liknande, spontana kommentarer om Gården. Trots de slitna byggnaderna tycks Gården även tilltala andra utöver mig själv.

Inne i huset gapade kökgolvet stort. Nu kunde man se hela bottnet. Hela tre lager med stenblock, som fungerar som husets grund, såg dagens ljus. Vilket jobb de hade haft, de personer, som i tiden såg till att grunden kommit på plats!

Nu befann sig med ens täljstensspisen uppe på en höjd och att nå eldgaffeln, som hängde på en krok intill fanns inte tillstymmelse till chans.

Senare på eftermiddagen då timmermannen gått hem för dagen hördes plötsligt dunsar från köket. Vad i all världen höll på att hända innanför den stängda dörren? Var det husets andar, som blivit förgrymmade över att allt rivits upp och nu protesterade genom att slänga sig i väggen? Nej, in till köket hade två talgoxar förirrat sig. Antagligen hade de hittat in genom tittgluggarna mellan de gamla grundstenarna. Nu kunde de inte hitta ut igen. Öppnade ena fönstret med påföljd att fyra fåglar snart flaxade omkring i det tomma köksutrymmet. Småningom hittade de - tur nog - tydligen ut för när kvällen kom fanns ingen av dem kvar.

Lite tidigare på eftermiddagen var hunden Tuvan utomhus. Hon hörde att matte var inne i köket. Då ville Tuvan också komma dit. Hon kunde se mig genom gluggarna men kunde inte klämma sig igenom dem. Hon såg något förvånad ut när hon tittade in.

Vart tog köket vägen, undrar Tuvi?