VÄLKOMMEN!

VARMT VÄLKOMMEN! Skoj att du tittar in :-)! Bloggen är dedikerad till den lilla svalunge, som jag fick "låna" sommaren 2010 och som du kan läsa om i de första inläggen. En renovering av huset på Gården får du också följa med bland annat ditt och datt.
Om du är ny här börja gärna läsa från sidan "Det var en gång" (27 juli 2010). Inläggen kan med fördel läsas i kronologisk ordning, som en helhet, men givetvis också som enskilda, fristående sidor. De flesta foton kan du se i större format genom att klicka på dem. Ni tycks vara många, som läser här. Blir jätte glad om du lämnar ditt spår i kommentarrutan.

fredag 1 januari 2016

Nyårskvällens funderingar.

Smått huttrande kliver jag ur bilen på parkeringen utanför den låga stenbyggnaden, som en gång fungerade som banklokal. Nyårsaftons kväll blev rätt krispig ändå trots rekordvarm december. Skymningen börjar förbereda mörkrets ankomst. På trappan till den lilla bybutiken kan jag urskilja en man med ett barn i sin famn. Ännu hinner han handla det, som i sista stund kanske saknades för kvällens sena måltid. Två kvinnor kommer under tystnad ut ur butiken och glider som mörka, hemlighetsfulla siluetter nerför butikens stentrappor. Dekorationsbelysningen på den stora, stolta julgranen utanför lantbrukshandeln lyser varm och klar.

Vänder mej om och går mot kyrkogården. Ljusen på gravarna hälsar mej välkommen redan på håll. Hittade hemma ett ljus, som jag tänker föra till pappas grav. Där ligger han under lönnens beskyddande grenar på den plats han valde själv innan hans livslåga slocknade. Med smått stela fingrar på grund av den råa kylan lyckas jag på det tredje försöket tända mitt blockljus. Placerar det längst uppe vid gravstenens högra kant. Några ljus, som någon hämtat till julafton tycks ha slocknat innan de brunnit ner. Tänder också dem. Ingen annan människa finns här just nu men jag känner mej ändå iakttagen. Det känns inte kusligt, nej bara fridfullt och gott.

Det var ju inte så länge sen pappa levde.. Ändå har elva år passerat sen han plötsligt insjuknade och så snart, alldeles innan nyår, gick bort. Med ens sköljer barndomsminnen över mej. Inför min inre syn kan jag se många jular i repris. Minns hur pappa älskade julen och hur han dansade och sjöng, glad, som ett barn, när julaftonskvällen väl kom.

Vad är tid egentligen? Är den lineär? Jag har alltid föreställt mig att vi föds längst till vänster på linjen och ytterst till höger, ja, där dör vi. Men tänk om det inte är så? Tänk om tiden inte finns? Och existerar inte den finns det ju ingen början eller slut. Inte heller födsel eller död. Kanske livet med alla sina dimensioner finns på en och samma gång? I så fall finns ju allt och alla här just nu, både de fysiskt levande och de, som vi inte längre kan se. Tanken känns plötsligt svindlande men samtidigt trösterik.

Efter att jag plockat bort några torra löv från gravstenen och kontrollerat en sista gång att ljusen brinner som de ska, går jag långsamt ut från gravgården. När jag passerat kyrkomuren kan jag se, som i panorama, den centrala delen av vår lilla kyrkoby. Stämningsljus lyser än här än där. Någon spelar piano. När jag passerar huset där bokföringsbyrån finns hör jag att musiken kommer från övre våningen. Någonstans ropar ett barn och längre bort hör jag en hunds tveksamma skall. En bil rullar långsamt förbi. Hela detta lilla samhälle andas frid och vacker ro. Med ens översvämmas jag av en enorm glädje och tacksamhet. Känslorna är så starka att de nästan gör ont. Är så tacksam för alla de valmöjligheter jag fått, tacksam för att jag får vara en del av den här underbara lilla bygden där också mina fäder traskat en gång, tacksam för freden i vårt land och tacksam för att jag får vara just jag.

Bilmotorn, som fortfarande är varm, startar genast när jag vrider om nyckeln. Mörkret har tätnat betydligt när jag börjar köra hemåt men inombords är det ljust. Känner en trygg värme, som sprider sej i hela min kropp. Jag har inget mer att önska.