VÄLKOMMEN!

VARMT VÄLKOMMEN! Skoj att du tittar in :-)! Bloggen är dedikerad till den lilla svalunge, som jag fick "låna" sommaren 2010 och som du kan läsa om i de första inläggen. En renovering av huset på Gården får du också följa med bland annat ditt och datt.
Om du är ny här börja gärna läsa från sidan "Det var en gång" (27 juli 2010). Inläggen kan med fördel läsas i kronologisk ordning, som en helhet, men givetvis också som enskilda, fristående sidor. De flesta foton kan du se i större format genom att klicka på dem. Ni tycks vara många, som läser här. Blir jätte glad om du lämnar ditt spår i kommentarrutan.

lördag 31 juli 2010

Dagen "D"


Hmmm.. vad har vi för fågelsång här, undrar Svalis?

I dag vad det då dags för dagen "D"eller rättare sagt, i morse. Tidigare morgnar hade Svalis suttit knäpptyst i sin bur då jag kom in till hans sovrum. Den här morgonen hörde jag redan innan jag öppnade dörren att han pratade på för fullt. Döm om min förvåning när jag kom in i rummet och jag inte såg honom någonstans men nog hörde. Var det mina skumma ögon som spelade mig ett spratt eller kanske sov jag ännu..? Vart hade Svalis tagit vägen??
Efter flere sekunders letande fick jag till slut syn på honom sittande bakom byrån på fönsterbrädet. Avståndet från hans bur och fönstret var så pass stort att jag insåg att han måste ha flugit för att komma dit där han nu satt och glatt konverserade med fåglarna utomhus. Wow! Svalis hade lärt sig flyga!!!! Yesss, en milstolpe var nådd! Hi och hå så fort det gå :-)!!

På eftermiddagen, klockan 16.50 exakt ( vaddå svalmamma???) fick jag äran att se med egna ögon hur lille Svalis flög från punkt A till punkt B. Inte så lång sträcka men ändå! - Mina jämngamla kompisar gläder sig åt barnbarn, som föds titt som tätt och jag gläder mig åt svalbarn... :-D



Fasten seatbelts! Ready for take off!

torsdag 29 juli 2010

Flygträningen har börjat


Titta, jag kan!

Nu börjar det bli dags att träna vingarna, tycker Svalis. Träningsproceduren går ut på att först sträcka ut ena vingen sen den andra och så följer en serie vingslag. Och då må ni tro; då ser Svalis jätte stolt ut. Titta, titta vad jag kan!!
Att helt lätta ankar är han dock inte redo för än. Men snart, snart!!

Svalis har nu blivit så förtrogen med mig som sin surrogatmamma att han hoppar upp på min hand och gärna sitter där dels då det är måltidsdags men också då jag pysslar med annat. Trygg följer han med när det bär av till de olika rummen.
Svalis´ favoritsittplats är ändå min axel. En finfin utsiktsplats, tycker han. Där sitter han både när han vill ta en tupplur men också då han bara vill ha sällskap. För det mesta är han tystlåten men emellanåt blir han väldigt pratsam och då har han mycket att berätta.

I går ringde jag upp chefen för ringmärkningsbyrån på Naturhistoriska Centralmuseet i Helsingfors, Jari Valkama. Berättade för honom om "fallet Svalis". Han har aldrig hört något likande och tyckte att det är jätte intressant. Jag undrade om det är möjligt att få hit någon person, som kan ringmärka Svalis. Vem vet, om han klarar sig där ute kanske han återvänder nästa vår.... Svalor återvänder gärna till det ställe där de har vuxit upp. Det vore väl nåt att nästa vår, kanske en morgon, ha en liten svala, som knackar på fönsterbrädet och vill in... :-).


Så vacker!

Nu ska Svalis bli kändis! Redaktör Fanny Lindholm besökte oss i dag. Eftersom fotografen Christoffer Åberg också kom med blir det säkert finfina bilder av lilla Svalis i morgondagens Borgåblad.




Var är alla flugor?


Olga vakar över sin skyddsling

En liten svala behöver variation i sin kost. Förutom att hans meny till största delen har bestått av det råa, malda köttet vill han absolut ha, gärna feta, lagom stora flugor också. Så vad gör en hängiven surrogatmamma? Jo, hon försöker hitta och jaga dessa flygfän. Märkväl; hitta! Alla dessa tolv somrar som jag bott här på Gården har det alltid vimlat av flugor och andra liknande flygande farkoster till lust och leda. Nu, då de skulle vara mera än välkomna, står de inte att finna någonstans! Vart har alla flugor tagit vägen??
Om trots allt någon liten fluga har förirrat sig in i stallet eller huset är vår lycka den dagen gjord! Aldrig tidigare har jag blivit så glad av att se flugor!! Och har Svalis och jag riktigt stor tur så lyckas jag ta flugan av daga också och servera färsk flugstek till min kräsna inneboende gäst. Dagen är räddad :-)!

På tal om räddad; varje dag som går, ja egentligen varje timme som förlöper och Svalis fortfarande är här bland oss är en seger! Möjligheterna är ringa att en liten, icke flygfärdig, omhändertagen svalunge, som har fallit ur sitt bo ska överleva så därför tycker jag det är helt fantastiskt att han fortfarande lever och till synes mår riktigt bra.

onsdag 28 juli 2010

Sommarmorgon

En ny härlig sommarmorgon! Ute fylls luften med ett potpurri av dofter; hägg, syrén och vitklöver. Fåglarnas sång fullbordar sommardagsscenen.
Hundarna Tuvan och Olga har funnit plats under höbalens skugga. Inte en enda av hästarnas rörelser ute på betet undgår dock Olgas ständigt vakande ögon. Katten Sara ligger lojt utsträckt under björken drömmande om den där steken, som ska komma flygande direkt i hennes mun. En skön, lagom bris sveper över ängarna och de rentvättade vita gardinerna lever sitt eget liv i den svaga fläkt av sommar som kommer in i mitt ljusa kök.

I dag är dag nummer tre av Svalis´ liv i sin nya, tillfälliga boning.

På kvällen i går blev jag orolig för Svalis. Han verkade extremt trött. Ibland tittade han på mig med halvslutna ögon men för det mesta blundade han helt och hållet. Fick Svalis för ensidig kost? Fick han inte tillräcklig stimulans? Var Svalis deprimerad??
Försökte fresta honom med extra mat (av olika slag) och pigga upp honom med lite extra prat (vi har utvecklat vår eget språk, han och jag) men nej, ingen respons. Höll Svalis på att bli sjuk??
Till min lättnad piggnade han till senare på kvällen och blev igen den där lilla alerta fågeln, som vi lärt känna. Han blev så pigg att hans vanliga sovtidpunkt sköts upp till först strax innan natten kom. Insåg till min lättnad att han tidigare bara hade varit helt normalt trött.
Tydligen är det så att då en svala bestämt dig för att sova då verkligen SOVER den vare sig den har lagt huvudet under vingen eller inte. Nästan ingen yttre stimulans kan väcka en fågel, som rest till fjäderholmarna. Har nu också insett att små svalungar faktiskt behöver mycket sömn för att få energi över till tillväxt och annan utveckling.

En annan orsak till lite oro fick jag redan första dagen Svalis flyttade in till oss. Märkte hur han med ens började skaka alldeles oerhört. Hela den lilla kroppen verkade vibrera åt alla håll samtidig. Om ni har sett en sädessorterare eller ett tröskverk sätta igång så vet ni vad jag menar. Vad i all världen höll på att hända? Fick Svalis ett krampanfall, hjärtslag eller var något annat rysligt på gång?
Min oro blev lyckligtvis kortvarig för snart såg jag att Svalis levererat ett visitkort... Vad lära vi härav.... jo då en svala ska bajsa krävs all den energi, som en liten svala kan uppbringa för att producera en hög - också detta är en intressant detalj om svalornas liv och leverne :-D!

Då Svalis´ surrogatmamma intar frukosten sitter Svalis och kikar på sittande på kanten av sitt bo. Efter frukosten funderar vi båda över när vi ska inleda flygövningarna. Svalis själv tycker att han gärna skulle vilja pröva redan nu medan jag tvekar lite grann. Försöker förklara att katten Sara är där ute nu och om vi går ut kan övningarna sluta lite abrupt liksom....
Förresten; att turas om att katten och Svalis inte i misstag stöter på varandra här inne är inte så lätt men det har lyckats .. tillsvidare...

tisdag 27 juli 2010

Dag 2...

Mera mat, meeeera maaaaaat!!!!!!

.. var menyn likadan i stort sett som dag ett förutom ett tillägg av lite malet rått kött. Att en liten fågelunge kan ha ett så stort gap hade jag inte förstått tidigare. Inte bara maten utan också pincetten höll på att försvinna in i gapet på den lille.
Hunden Olga följde nogsamt med varendaste en liten rörelse och varje lilla pip som Svalis hade. Olga hade helt tydligt beslutat sig för att adoptera Svalis på heltid. Olga var härmed, av sig själv utsedd, till Svalis beskyddare.

Nu, under den andra dagen av Svalis´ vistelse i sitt nya hem blev han om möjligt bara piggare och piggare.
Lunchtid hade Svalis och jag en längre diskussion om hans framtid. Han tyckte ju att han gärna vill sälla sig till kompisarna svalornas skara där ute. Vore liksom roligare då, tyckte han. Efter den långa diskussionen och moget övervägande kom vi fram till att vi skulle försöka få honom lite starkare och större, ja, flygfärdig helt enkelt. Då skulle vi försöka hitta honom en förstående ny familj som han kunde införliva sig med eller jämngamla, nya svalvänner. Ett annat alternativ vi funderade på var att redan nu försöka surra honom i en lina och vinscha upp honom till boet där ute. Mycket snart kom vi ändå underfund med att den operationen inte skulle lyckas. Att få upp honom dit vore ett konststycke. Och om han väl skulle komma ända upp till boet var risken stor att föräldrarna skulle överge hela boet inklusive den fjärde ungen, som ännu lyckligtvis inte fallit ner.

Så nu fortsätter vi att försöka göda Svalis. Dagtid ser han sina artfränder flyga alldeles strax utanför fönstren. Han inte bara ser dem, han hör dem också. Och när han dessutom får höra svalkvitter från band, ja se då blir det fart i Svalis; Han kvittrar och sträcker på vingarna, än den ena, än den andra. Och näbben öppnas lite så där för säkerhets skull som om han förväntar sig mat på kommande precis när som helst.


När skymningen faller över folk och fä kurar Svalis ihop sig, sätter sitt lilla huvud under vingen och somnar vid pass klockan 22. Andetagen blir jämna och hela hans lilla kropp gungar fram och tillbaka i takt med andetagen. Han sover som en stock när han väl har intagit sin sovposition. Inte ens en försiktig förflyttning av hans nuvarande, tillfälliga bo, väcker honom. God natt Svalis! Sov så gott och få krafter inför den långa flygningen i höst och allt du ska lära dig där ute i den stora, vida världen.
.

Dag 1...


Menyn åt en liten svalunge på Gården kan se ut så här;
  • en död fluga - ges med fördel med pincett
  • lite ekologisk ägg-gula (pytteliten spruta)
  • rumstempererat vatten (mini-spruta nummer två)
  • lite fiskleverolja (fram med spruta nummer ett)
  • aningen acidophilus-surmjölk (vilken spruta var nu det då...)
  • lite hundkorv.... (!)
Först var Svalis lite konfunderad när den där stora figuren närmade sig honom men småningom insåg han att figuren betydde mat. Det tog inte länge förrän han begärligt slukade med god aptit allt som bjöds.

Svalis

Fågellivet brukar vara rätt rikt på Gården och varje vår har det dykt upp alltfler svalor. Fåglarna har byggt sina bon dels under takkanten av själv bostadshuset men också i stallbyggnaden. Den här sommaren är här 6-7 bon, kanske flere.

Svalis..., vad då Svalis?? Jo, så här var det...;
Ett svalbo blev byggt i hästarnas lösdriftsbyggnad, hööööögt uppe under taknocken. Där bodde en familj, som bestod av inte bara en flitig mor och far utan också fyra små svalungar som var, tja si sådär dryga en vecka gamla.
Det var skoj att dagligen följa med den lilla familjen. Ungarna blev större och större, tuffare och kaxigare för var dag. Snart var de så modiga att de började balansera långt ute på boets kant i väntan på nästa matleverans. Huu, måtte de inte trilla ner, tänkte både hunden Olga och jag, som bekymrat följde med ungarnas farofyllda agerande.

Och så en morgon hade det hänt; hunden Olga fann tre små svalungar på golvet i hästarnas lösdrift. Den ena ungen var så död som bara en död kan vara.. den andra levde men inte så mycket mer... och den tredje, ja han, Svalis, han var pigg och nyter trots det höga fallet från boet. Vad i all världen skulle vi göra?
Den döda svalan var det ju inget att göra åt tyvärr. Den hade redan förflyttat sig till sällare marker. Men de två andra??

Trots insikten att man inte kan rädda små svalungar, som trillat ur boet ville båda Olga och jag göra ett försök till räddningsoperation.
Ringde upp veterinären, som sa precis vad jag gissade; ingen chans, bara att ta bort de små ungarna.
Efter lång vånda skred jag till verket med den svagare svalungen. Fråga inte hur jag gjorde.. Det var INTE kul! Men det gick dock snabbt. Sen återstod att begrava den lilla.
När det var dags för samma avlivningsprocedur av den tredje, nytra svalan, bara lyckades det INTE!! Med sina pigga, vackra knappnålsögon tittade han på mig. Och se DEN blicken, den gjorde att mina armar och händer plötsligt kändes som bly. Det min hjärna befallde mig att göra vägrade mina händer fullfölja. Hade Svalis överlevt i boet en dryg vecka, sen fallit ner från dito där högt uppifrån och ändå klarat av fallet med livet i behåll, nej då hade jag liksom ingen som helst rätt att helt sonika ta honom av daga så där bara. Han förtjänade en chans till!! Både Olga och matte var helt eniga om den saken.
Så mot bättre vetande... tog vi in Svalis och satte ner honom i en liten bur.

Men vad i all världen ska man mata en liten svalunge med? Och hur?? VAD hade vi gett oss in på??

Det var en gång...

... en barnbok, som hette LIVET OCH DJUREN PÅ GÅRDEN av Richard Scarry (tror jag han hette). Minns att versionen jag hade var norsk så inte bara bilderna var härliga att se (med en massa olika illustrerade äventyr på sidorna) utan jag lärde mig också samtidigt lite norska.
Här, i min blogg, ska det däremot inte handla om den gården utan om djuren och livet på min Gård.
En Gård, som är belägen mitt ute i ingenstans omgiven av skog och åkrar, ja Gården, där vägen tar slut. Mitt i underbar flora och fauna. En Gård där tiden står stilla och själen funnit sin fristad. En Gård att återvända till om och om igen efter olika resor, både kortare och längre. En Gård där andarna är välvilligt inställda. En Gård där också naturväsen viskar i ditt öra - ifall du har tillräckligt öppet sinne så du kan höra.