Olga

Hej! Jag heter Olga, kallas ibland av matte för Mollgan. Egentligen är mitt riktiga namn Straightbay Ronja. Jag är en australiensisk working kelpie, en attans duktig vallhund.

Den 23 augusti fyllde jag elva år men trots min aktningsvärda ålder är jag fortfarande i mattes tjänst. Det enda problemet jag har sedan några år tillbaka, är armbågsleden i mitt högra framben. Den fungerar inte som den ska. Trots operation av min egna doktor Esa (det där s:et ska man uttala med läspning = viktigt, annars; morrr!), som jag avgudar, blev den inte bra. Jag har lite skumma ögon också, matte säger att det heter starr. Men vad gör det?! Här på Gården har jag det så bra tillsammans med min jämngamla kompis Tuvan och katten Sara.

Jag har en jätte viktig uppgift; att hålla sträng kontroll på alla hästarna. Jag ser till att de springer till beteshagarna då klockan är tre. Sen hämtar jag hem dem när matte tycker att det är dags - si sådär vid pass klockan fem.
Jag har inte alla gånger så lätt att lyckas i mina uppdrag. Orsaken till det är att hästarna är så många och stora och jag är så liten. Trots det så gör jag alltid mitt bästa för att matte ska bli glad och nöjd. Jag är alltid redo 24 timmar i dygnet. Närhelst matte ber mig jobba så ställer jag upp, ja, på stubinen faktiskt.

Min arbetsdag börjar egentligen redan på morgonen vid nio tiden då matte släpper ut mig första gången. Då gör jag min morronrunda ute på åkrarna. Där kontrollerar jag vilka och vem som rört sig under natten som gått. Mitt väderkorn är hyperkänsligt, ja rentav hitec! Inte ett enda tass- eller doftspår av skogens invånare undgår min minutiöst kontrollerande nos. Många olika varelser tycks dra förbi över åkrarna när vi andra befinner oss på fjäderholmarna inne i huset på Gården.
På morgonen kontrollerar jag också att allting är i sin ordning i den närmaste skogen. En gång fick jag korn på en grävling. Han var ful han, må ni tro! Arg som ett bi var han också. Jag blev nästan rädd för honom. Till slut kom matte och beordrade mig in i huset. Jag var egentligen jätte glad för det för jag hade ingen aning om vad jag egentligen skulle göra med den fulingen, än mindre hur det skulle sluta.
Älgarna brukar jag också valla och hålla koll på närmast Gården. De måste nu som då påminnas om var gränsen för Gårdens (läs; mitt!) territorium går.

Vid tiotiden är det dags att hjälpa matte att föra ut hästarna från stallet. Ibland är matte lite irriterad på mig för att jag är för ivrig men tur nog brukar matte inte vara långsint. Hon vet att jag ju bara hela tiden försöker göra mitt bästa.
Sen är det som sagt dags för mig att rycka ut klockan tre. Då ska hästarna till betet. När de väl är där ska ni inte tro att jag blir ledig för det. Nej, då ligger jag på gårdsplanen och lurpassar på hela flocken. Varendaste svans-svep hästarna gör registreras. Kontrollen är kotlettbenhård alltså! Hela två timmar ligger jag där och spanar tills det är dags att hämta hem dem igen.

När det väl är dags för hämtning brukar jag först vänta tills matte ger mig lov att rycka ut.

Jag har lite olika metoder när jag jobbar. En är smygmetoden, den använder jag mig mest av i början innan jag fått fart på kusarna.
En annan är hoppmetoden, som går ut på att jag studsar på mina bakben för att få en skymt av var hästarna är för tillfället. Den här sommaren har gräset varit så högt och tätt så den här metoden har jag använt mig av mycket.

Sen, när jag fått hela flocken av hästar upp i hög fart med riktning hemåt, ja då skulle ni se; då gäller gepardmetoden!! Snabb som vinden är jag. Då glömmer jag min höga ålder och min knakande armbågsled. Jag formligen flyger fram över sten och tuva! Fast farten är hög och ljudet av hästarnas hovar är öronbedövande så blir jag inte skraj för det! Nix, det här är min grej!

En häst, som matte brukar säga "Kristall" åt, han är en riktig retsticka. När han bestämmer sig för att tvärnita så hjälper det inte hur än jag skäller och försöker se bestämd och farlig ut. Tur nog brukar matte komma till min undsättning och då får vi fart på Kristall igen.
När den sista hästen gått in i hagen, dit vi vill ha dem alla, brukar matte blåsa i en visselpipa. Senast då vet jag att min uppgift är slut för den här gången och då stannar jag ögonaböj. Efter varje jobbtur brukar matte tacka mig - och det är jag förstås värd, det vet jag!
Många gånger brukar min kompis Tuvan komma springande och skällande när jag hämtat hem den sista hästen. Tuvan tror att hon gör mycket nytta då men jag vet ju att det är mig, som matte inte kan klara sig utan.

För några år sedan, var vi tre hundar, som bodde på Gården; Tuvan, lilla Pici (Picasso) och jag. Emellanåt hittade vi på bus, sånt som matte inte tyckte om. En gång höll det på att gå riktigt illa.

Pici, Tuvan och jag släpptes som vanligt ut för morronpinket. Oftast brukade vi komma hem direkt efteråt men den här gången tyckte min kompis Pici att vi skulle dra iväg längre bort, ja egentligen mycket längre bort. Pici visste om ett kanonställe, sa han. Där fanns det små, rödpälsade fyrfotingar. De hade avlång nos och yvig svans, mycket yvigare än min. Problemet var bara att de här underliga djuren bodde under golvet i en lada.
Tuvan hade ingen lust att följa med oss så Pici och jag sprang på tumis till den där stora ladan där jag aldrig varit förut. Pici tog sig lätt som en plätt - liten som han var - in under golvet på ladan. Efter mycket bökande och krypande lyckades jag också ta mig dit. Fast Pici sagt att de där röda varelserna fanns där så hade han fel. Vi såg ingen. Ja, egentligen såg vi ingenting för där var så mörkt. Det var nog bäst att krypa ut och springa hem till matte i stället. Vid det laget hade min mage dessutom börjat knorra av hunger.
Min kompis tog sig ut i dagsljuset igen men hur jag än försökte göra detsamma lyckades jag inte. Jag försökte och försökte och försökte... men jag satt fast som berget. Kunde inte komma framåt eller bakåt.

Kvällen kom och natten. Likaså följande dags kväll och natt. Flere kvällar och nätter kom och jag låg fortsättningsvis fängslad där under ladan. Jag kände mig som den ensammaste hunden i hela världen. Jag var törstig och hungrig, kallt började det bli också. Mina ögon sved av all sand och damm. Skulle jag aldrig få se matte och mina kompisar mera?

När jag trodde att jag aldrig mera skulle få uppleva dagens ljus, god mat och matte hörde jag en dag hennes röst lååååååångt borta. Kunde det vara sant? Jo, verkligen! Oj, jag blev så glad men jag var så trött att jag inte orkade skälla. Fortfarande kunde jag ju inte ta mig ut heller men matte kom ända fram till ladan och då kunde hon höra hur jag stilla grät.

Efter en lång, lång stund, märkte jag att något började hända. Golvet ovanför mig, började försvinna, bit för bit. Plötsligt kunde jag se matte och vår granne. Efter en lång stund till kunde grannen lyfta upp mig och föra mig ut i solljuset. Den gången gav matte mig en så stor kram att jag trodde att hon aldrig skulle släppa taget.

Det tog länge efter det här äventyret innan jag blev i gott skick igen men huvudsaken var att matte hittade mig.
Aldrig mera tänker jag bege mig till den där ladan...

Äntligen ute i dagsljuset efter den ofrivilliga fångenskapen!

Numera brukar jag inte springa så långt från Gården. Efter att min kompis Pici en dag försvann för att aldrig mera komma tillbaka, vill jag nu mest hålla mig hemma där jag har mitt jobb och jag känner mig trygg. Där kan jag dessutom vara nära matte, som jag vet att älskar mig myyyyycket!

Här kan du läsa om hur det gick till då jag besökte veterinären.