VÄLKOMMEN!

VARMT VÄLKOMMEN! Skoj att du tittar in :-)! Bloggen är dedikerad till den lilla svalunge, som jag fick "låna" sommaren 2010 och som du kan läsa om i de första inläggen. En renovering av huset på Gården får du också följa med bland annat ditt och datt.
Om du är ny här börja gärna läsa från sidan "Det var en gång" (27 juli 2010). Inläggen kan med fördel läsas i kronologisk ordning, som en helhet, men givetvis också som enskilda, fristående sidor. De flesta foton kan du se i större format genom att klicka på dem. Ni tycks vara många, som läser här. Blir jätte glad om du lämnar ditt spår i kommentarrutan.

lördag 30 oktober 2010

In memoriam

Medan huset på insidan genomgår stora förändringar sker också förändringar på utsidan.

Hösten har framskridit med stormsteg. Alla lövträd har fällt sina blad, som bildar en matta av guld. Dagarna är fuktiga och en del nätter är frostbitna.

Två av mina hästar, Framtid frá Malmhagen och Kristall frá Stóra-Sandfell har gått ur tiden. En jämngrå höstdag kom kommunalveterinären - på min begäran - och avlivade mina älskade hästar. Jag hade inget annat val.... Det var en dag jag sent skall glömma!! Saknaden efter dessa hästar är stor!

Kristall
                                                                                  
Framtid

Rivningsskedet

Kvällssol i ett stilla, f.d. kök

.. av projekt Köksgolv är slutfört. Nu drar köket andan inför uppbyggnadsskedet, som ska inledas följande morgon.

En uppväckt fjäril högt uppe i fönsternivå

Nästa dag börjar uppbyggnaden av de olika bottenskikten.
Först i turen står gruset. Ett traktorlass med grus skyfflas in genom ett av fönstren. Vår timmerman går inte av för hackor. Han är inte rädd för att ta i. Utan knot och sakta men säkert fyller han småningom hela köksbottnet med gruset. Det här lagret är till för att släta ut de största ojämnheterna av markytan.
Följande lager blir så kallad Styrofoam; en typ av styrox med blandning av plast, som gör att skivorna är mera elastiska och således också håller att gå på. Styrofoamen använder man för golvgrunder, säger timmermannen. Styrofoamens uppgift är att isolera bort fukten, som strålar från marken. När Styrofoamen är på plats täcks också den av grus.


Sedan spikas brett virke längs med väggarna. Bakom det läggs ull, som ska isolera från kyla mellan golv och väggar. Tjärpapper placeras mellan vägg och ullskiktet. Plastmaterial är bannlyst av husets invånare. Huset ska ha en naturlig luftväxling utan att för den skull vara kallt. Här vill vi inte vara beroende av maskinell ventilation!
Batting, ullisolering, tjärpapper och stockvägg. 

På väggbattingarna ska golvets bärande balkar vila med hjälp av så kallade balkskor. För att få golvet absolut jämnt och rakt använder man sig tydligen av en lasermätare.

För att få exakta, raka ytor förr i tiden använde man sig av ett rör, vari man satte lite vatten. Om vattnet hölls i röret utan att droppa vare sig ur den ena ändan eller den andra var ytan exakt vågrät. Inga dåliga ideér de hade i svunnen tid heller :-)!




söndag 17 oktober 2010

Före tuppen gol

.. och timmermannen börjat sin arbetsdag var undertecknad redan i full gång.
Allra först skulle ett traktorlass med kökets gamla golvbjälkar, som sågats till kortare delar dagen innan, tömmas. Pust, flämt! Utan den finländska "sisun" skulle säkert bjälkarna stadigt ligga kvar på flaket än idag. Men, icke sa Nicke; sakta landade alla bjälkdelar på sin nya plats i vedlidret. Efter dryga två timmar var allt fix und fertig! Vilket bra morgongympapass!
De forna golvbjälkarna på var sin sida i lidret. Prima virke fortfarande! Märk de gamla, långa köksgolvbräderna till höger! De har trätappar på sidorna. Så sammanlänkade man golvbräder förr.
Precis då den sista bjälken var inburen hörde jag en lastbil närma sig Gården. Ett lass med grus hade beställts dagen innan. Nu var lastbilen tydligen redan här.

Den morgonpigga lastbilschauffören var euforisk; "Vilket underbart ställe! Precis en sådan här plats har jag alltid velat bo på", sa han. Själv är jag alltid lika glad över alla liknande, spontana kommentarer om Gården. Trots de slitna byggnaderna tycks Gården även tilltala andra utöver mig själv.

Inne i huset gapade kökgolvet stort. Nu kunde man se hela bottnet. Hela tre lager med stenblock, som fungerar som husets grund, såg dagens ljus. Vilket jobb de hade haft, de personer, som i tiden såg till att grunden kommit på plats!

Nu befann sig med ens täljstensspisen uppe på en höjd och att nå eldgaffeln, som hängde på en krok intill fanns inte tillstymmelse till chans.

Senare på eftermiddagen då timmermannen gått hem för dagen hördes plötsligt dunsar från köket. Vad i all världen höll på att hända innanför den stängda dörren? Var det husets andar, som blivit förgrymmade över att allt rivits upp och nu protesterade genom att slänga sig i väggen? Nej, in till köket hade två talgoxar förirrat sig. Antagligen hade de hittat in genom tittgluggarna mellan de gamla grundstenarna. Nu kunde de inte hitta ut igen. Öppnade ena fönstret med påföljd att fyra fåglar snart flaxade omkring i det tomma köksutrymmet. Småningom hittade de - tur nog - tydligen ut för när kvällen kom fanns ingen av dem kvar.

Lite tidigare på eftermiddagen var hunden Tuvan utomhus. Hon hörde att matte var inne i köket. Då ville Tuvan också komma dit. Hon kunde se mig genom gluggarna men kunde inte klämma sig igenom dem. Hon såg något förvånad ut när hon tittade in.

Vart tog köket vägen, undrar Tuvi?
                                                                               
                                                                                

lördag 16 oktober 2010

En röd elefant....

... anlände arla morgonstund till Gården. Milda Matilda och sjutton mosade råttsvansar!! Såg jag i syne?? Hade jag inmundigat alkoholstinna drycker dagen innan eller hade min syn en gång för alla sagt upp kontraktet? Nej, tydligen ingendera.
När jag väl gnuggat bort all sömn ur korpgluggarna insåg jag att den där elefanten kom rullande på hjul.....
Ja just ja; firman, som skulle trolla bort golvfyllningen i köket hade anlänt.

En glad, röd elefant (trebent?).
En ung man hoppade raskt ur lastbilen av modell större. Småningom hade han kopplat ihop flere delar till en slang, som skulle suga upp rubb och stubb från det forna köksgolvet. Elefantens snabel var redo att skrida till verket!

Här går det undan. Mellangolvet syns.







Tuvi checkar den långa snabeln..





Två timmar tog det innan all fyllning i köksgolvet var tömd. Man hade tydligen i tidens morgon lagt ett lager med halmkross under spånblandningen. Halmen var kruttorr fortfarande trots alla år, som 
förlöpt sedan huset byggdes upp på Gården!


När all gammal fyllning var borta blottades det gamla mellangolvet. Det såg inte så tryggt ut med massor av hål och springor i de delvis murknade bräderna. När jag spanade mellan springorna kunde jag se bottnet under. Oj, så djupt det var därunder! Vilken tur att jag inte vetat om djupet under mig då köket var i aktivt bruk. Jag, som har höjdskräck skulle säkert ha fått svindel inte bara en och två gånger... Hujedamej!


Lera, sand, spån. Halm underst.

lördag 9 oktober 2010

Det blev...

... en tidig morgon på måndagen. På slaget sju anlände timmermannen från byggfirman. Tydligen en timmerman, som inte "drar på trissorne" utan är en handlingens man.
Det tog inte lång stund innan han hade flere av de gamla golvbräderna avlägsnade. Själv fick jag lite brådis denna morgon med att hinna få kökets innerfönster - som varit bortplockade under sommaren - på plats innan golvet under mig skulle vara ett minne blott.

De första golvbräderna har tagits bort

Det var riktigt intressant att se vad, som skulle uppenbara sig under de tjocka golvtiljorna. Mycket riktigt; som vi hade gissat bestod materialet av en salig blandning av spån, sand och lera. Tydligen fanns det dessutom ett så kallat mellangolv under det här lagret. Eftersom mängden av fyllning var ansenlig beslöt vi oss för att anlita en entreprenör, vars firma utför bortsugning av dylika material. Att börja mocka ut alllting för hand skulle ta en hel evighet. Inte skulle det vara så lätt heller eftersom vi bara hade ett fönster, som allt skulle ut igenom. Med en sugbil skulle det vara lätt som en plätt. In genom fönstret med lastbilens sugslang och snipp, snapp så skulle den gamla golvfyllningen vara som bortblåst.

Spån, sand och lera ser dagens ljus
Jag hade hoppats på att man skulle kunna återanvända de gamla golvbräderna när golvet under blir isolerat och i gott skick men tyvärr kommer det inte att lyckas :-(. Det visade sig nämligen att bräderna, som täckte halva köksgolvet ställvis var murkna. De måste kasseras. Resterande bräder, såg bra ut och dem ska vi använda till något av de övriga rummens golv.

onsdag 6 oktober 2010

Ännu om Svalis

Tiden, som förlöpt sedan Svalis flög till sällare himlar, känns inte lång. Fortfarande kan jag minnas hans små fötter på min axel och hur jag kunde känna värmen av hans lilla kropp mot min bara nacke.

Till min glädje har läsare av Borgåbladet varit intresserade av att veta hur det gick för Svalis. Tydligen har också bloggen Livet på Gården nått många.
En underbar liten dikt sändes till Borgåbladets redaktion. Kan inte låta bli att ta mig friheten att återge den här på bloggen, som Svalis inspirerade mig att börja skriva.
Till dig, anonym, som skrivit dikten: Dikten rörde mig på på djupet! TACK!!

"Tillägnad Svalis

Älskade lilla dunboll,
nästan ett sagotroll,
kort blev ditt liv,
men kärleken flög dig aldrig förbi.

Hälsn,
Äldre svala redan på väg till Sydafrika"
Borgåbladet 5.10.2010


söndag 3 oktober 2010

Lite om....

... Gårdens historia


Hästarna har fått sitt morgonhö, hundarna sin mat. Själv ska jag, efter morgonkaffet, gå ut på altanen och dricka Liv och energi från solen.
Än värmer solens strålar mitt bleka ansikte trots långt framskriden höst. Förvirrade flugor dansar en av säsongens sista danser innan den verkliga kylan tar vid. Morgonfukten på hustaket förvandlas till vattendroppar, som tveksamt faller ner i de två plåttunnor, som är placerade på var sin sida av verandan.
Trastarna tycks vara oense om något. När de småningom tystnar kan jag höra hur stallets korrugerade takplåt knäpper till då solens strålar gradvis värmer upp det efter den senaste frostnatten. Nu hörs också vindens lek i björkarnas färggranna lövverk. Vilken superfin höstmorgon!

I dag är det bara en dag kvar tills en efterlängtad renovering av huset på Gården börjar. Sååå jag har väntat, ja, i många år. Efter en längre tids seriöst letande på båda sidorna av Bottenhavet efter ett nytt hem kom jag sent omsider fram till att jag ändå vill satsa på huset här på Gården.
Huset har en egen historia och tiden har verkligen lämnat sina djupa, synliga spår i byggnaderna på Gården. Fast det inte varit så bekvämt att bo här alla gånger så är huset oerhört intressant och spännande, tycker jag.

De av grova stockar gjorda ytterväggarna har sitt ursprung från senare 1800-tal. Huset var ursprungligen beläget i byn, som finns cirka 4 kilometer från Gården.
I samband med den så kallade Storskiftesregleringen i Storfurstendömet Finland (som hörde till Ryssland) flyttades huset år 1907 från byn till det ställe där Gården nu är belägen. Storskiftesregleringens syfte med att sprida ut husen från byarna var för övrigt att få odlingseffektivare jordbruk och därmed större skördar. Man ville ha stora, enhetliga åkrar i motsats till de små, inte alltid så odlingsdugliga tegar, som man trängdes omkring inne i byarna.
Då huset förflyttats till sin nya plats fick det namnet Gammelgård. Några år senare, när det blev generationsskifte ändrades namnet.
År 1920 flyttades också en s.k boda från byn ut till Gården. Sommaren 1939 var det dags att bygga ett stall här. Stallet finns fortfarande kvar och är i brukbart skick. Vi brukar kalla det för "Gamla stallet" till åtskillnad från "Nya stallet", som tidigare tjänstgjorde som ladugård innan det ändrades till stall för islandshästar hösten 1997, året innan jag flyttade hit.

Bostadshuset på Gården genomgick en del små förändringar efter att det flyttats från byn. Bland annat bekläddes de yttre stockväggarna med panel. Den gedigna stockstommen har ändå bibehållits helt oförändrad.

Paus i höarbete på Gården. Årtalet okänt.
Gården 1960-talet
Många olika familjer har bott i huset på Gården. I ett skede huserade två familjer här samtidigt. En kvinna, som bodde här hette Elin. Henne hade jag senare förmånen att få träffa och sköta på hennes ålders höst då hon låg på en bäddavdelning avsedd för - vad vi idag antagligen skulle kalla - terminalvård. Hon var en underbar, ödmjuk kvinna, som inte hade haft det lätt i sitt liv. Trots att hon nu hade svårt för att tala på grund av en hjärnblödning, som förlamat henne kunde vi kommunicera med varandra. Vi tyckte att det var så härligt att kunna tala om exakt samma Gård; Gården där hon en gång hade bott och Gården, som jag sedan barnsben hade drömt om att få flytta till men ännu inte kunnat förverkliga.
Första gången på väg till Gården

Minns så tydligt hur min pappa och jag tillsammans första gången vandrade från farmors hus till Gården. Det var en kilometer mellan gårdarna. Jag var åtta
 Ett pressat leende trots trötta fötter
år då. Det var en snörik vinter. Så mycket snö att jag inte riktigt orkade gå ända fram men nästan.... Den tiden beboddes Gården av lärarinnan i byns skola.

Den 15 mars 1976 köpte min pappa Gården inklusive tillhörande åkrar och skog. Gården införlivades med granngården, som var  pappas barndomshem.
I hela 20 år sov husen på Gården sin Törnrosasömn tills det var dags år 1996 för en smärre ytrenovering av bostadshuset. Den utförde pappa då han blivit pensionär.

Under de snart tretton åren, som jag bott här har jag upplevt ett antal kalla vintrar. Inte bara ute utan också inne...
När vintern grabbat tag med sina kalla klor om allt och alla har det hänt att jag vaknat upp på morgonen med förstadiet av rimfrost i mitt hår. Då jag tinat upp näsan har det krävt all min viljestyrka att lämna mitt varma bo under det tjocka lagret av täcken (jag sympatiserar med björnarna som sover hela vintern i sitt ide..). Stapplande har jag tagit mig mot köket för att snart finna mig nästan fastfrusen på tröskeln. Inte sällan iklädd vinteroverall och vantar har jag tinat upp mina fingrar över kaffekoppens vänligt värmande ångor. Samtidigt har jag känt hur sockmuddarna roterat runt mina vrister av det kyliga draget som har svept över golvtiljorna. Vilken tur att vinterkängor är uppfunna! Bara fram med dem och sedan fötterna upp på bordsskivan. Riktigt bekvämt och nästan varmt....
Varför åker folk ner till varmare breddgrader för att delta i Robinson-tävlingar? Extrema förhållanden finns ju här, mycket närmare!
Tur nog har det i huset funnits fungerande, gamla spisar, som flitigt fått tjänstgöra som värmekällor. Tyvärr har det tagit rätt lång tid av eldande innan värmeeffekten har märkts i rummen. Nästa morgon har det varit lika kallt igen då spisteglen har svalnat under nattens kalla timmar.
MEN, skam den som ger sig! En annan har ju härdats och gissa om vårsolens strålar i stället har tagits emot med alla sinnen på vidgavel då det äntligen varit dags för den varmare årstiden!
Huset, som det ser ut i dag -  en sommarkväll
Nu är det bara.. få se.... sju timmar kvar tills byggproffsen börjar riva upp köksgolvet. Jippiiii!!!