Än blommar

..pelargonerna i köksfönstret fast vi skriver december. Så här löste vi förresten utrymmet mellan diskhon och fönstret; en blomlåda. Ifall vattendroppar skuttar iväg över diskhokanten blir blommorna bara glada.




Snart flyter Gården iväg i allt regn. Hästarna behöver flytväst för att hålla sig ovanför ytan i hagarnas alla nyblivna sjöar och jag får paddla ut med kanoten när mina älsklingar ska utfodras. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är Litorina havet, som har återkommit efter en 8000 års paus och nu täcker mina åkrar igen.
Grått och mörkt, morgon, middag, kväll. Bäst att mumsa i sig lite extra vitaminstinna frukter. Kanske det då blir lite sprutt på livsandarna igen?

Inomhus är det desto mysigare och ljusare i form av dekorationsbelysning lite här och där. Så här ser skulpturen Aino ut (från finska nationaleposet av Gallen Kallela) när hon behängts med lite extra ljus. Hmmm, borde jag ha censurerat fotot lite?

Förutom ihärdigt blommande pelargoner visar sig också orchidén i köket från sin bästa sida.

Inkommande vecka ska timmermännen äntligen fortsätta jobba här efter en längre paus. Nåväl, det blir väl bara några dagar i stöten men vackert så. Nummer ett på prioriteringslistan är kakel i köket. Efter det blir det dags att isolera källarväggarna.

Nu, gott folk, ska brödkaveln grävas fram. Pepparkakor nästa! Bäst att göra det i dag för i morgon utlovas en megastorm och då är risken stor att det blir elavbrott. Hujedamej :(.
Vi återkommer! Till dess; håll hårt i hatten!!

Finlands självständighetsdag

...är i dag, den 6:te december. Upp med den blåvita flaggan!! Vårt 94:e år som ett självständigt land ska firas. En del av det finländska folket kommer att slå klackarna i taket i presidentens slott medan andra nöjer sig med att tända stearinljus hemma i stugorna runt om i landet samtidigt som de begrundar självständighetens betydelse. De flesta av oss känner säkert en stor tacksamhet och vördnad över att vi får leva i ett självständigt Finland.
För mig innebär den här dagen bland annat att mina tankar igen går till pappas krigsupplevelser, som han berättade om (han dog vintern 2004 efter en kortvarig, svår sjukdom). Jag skrev nedanstående inlägg för exakt ett år sedan. Eftersom jag vill hedra minnet av min pappa men också igen försöka göra en enskild soldats krigsupplevelser midsommaren 1944 levande kopierar jag mitt inlägg från förra året.
Slaget vid Tienhaara midsommaren 1944 blev för alltid etsat i pappas minne. De facto blev krigsminnena starkare och mera smärtsamma ju äldre han blev. Alla soldater, som hade lyckan att fysiskt överleva krigets fasor skulle resten av livet bära inom sig minnen av de traumatiska upplevelser, som kriget kom att innebära för dem personligen. Ännu i dag har vi ca 67 000 veteraner bland oss. De är värda att stödas på alla tänkbara sätt för att de ska få en så kvalitativt optimal ålderdom som möjligt.

Mycket har förändrats sedan vårt senaste krig. Den vapenarsenal, som många länder har tillgång till i dag är ytterst sofistikerad teknologiskt sett. Krigen förr var oerhört grymma då man stred man mot man men krig i dag förorsakar ännu större förödelse.
När vapen tas i bruk är det resultatet av en process som fått sin början långt tidigare. Ett krig börjar inom dig och mig. Våra tankar bär fröet till fred eller krig. Därför är det så viktigt hur vi tänker och handlar i vår vardag. Respekterar jag förutom min vänner också andra medmänniskor oberoende av om vi ser likadana ut eller inte? Inser jag att vi alla till syvende och sist är så oerhört lika i grund och botten? Rapparen Eminem har skrivit: "Är du hygglig mot mig så är jag hygglig mot dig". Så enkelt men tydligen ändå så svårt i praktiken... Tänk om alla på den här planeten skulle handla utgående från det tankesättet. Hur skulle världen se ut då?  Men du, nu sätter vi oss i tidskapseln och förflyttar oss år 1944. Häng med!

Pappa tillhörde det finlandssvenska regementet IR 61:an. Regementet hade haft oavbrutet frontansvar i 2,5 år (!) på det så kallade Schemenski-avsnittet på Aunusnäset. Efter den här långa tiden blev regementet lovad vila genom att bli ett reservregemente. Den välförtjänta vilan blev ändå kort. Föga anade 61:ans soldater att de snart skulle komma att spela en viktig roll för Finlands fortsatta självständighet.

Pappa var bara 21 år när bl a han som plutonchef i 61:an fick order om att marschera mot Karelska näset med sin grupp på 30 soldater. På grund av alltför lite vila var humöret inte det bästa hos soldaterna. De hade dessutom blivit tvugna att bryta upp väldigt abrupt vilket gjorde att alla förstod att nu var något extra viktigt och stort på gång. Allteftersom de närmade sig Karelska näset ökade artillerielden och massor av civila evakuerade människor mötte dem.
Nu förstod alla i 61:an att Ryssland hade satt igång en storoffensiv. Budet om att Viborg, den 20.6 hade övertagits av fienden nådde de finländska trupperna. Det hade skett inom bara tio dagar efter att offensiven började. Finländarna hade förlorat mycket krigsutrustning och soldater och de, som överlevt striderna var oerhört trötta och nedstämda.
Ny order nådde IR 61:an om att deras exakta destination skulle bli Tienhaara, 5 km nordväst om Viborg vid Kivisiltasundet.

Under marschens gång mot Tienhaara hann pappa liksom alla de andra, tänka på mycket. Pappa mindes barndomens midsomrar fyllda av sol, blomdoft och fågelsång. De närmaste där hemma föreföll så nära men ändå så långt borta. Många fina minnen dök upp och de ingav för stunden en känsla av trygghet samtidigt som han insåg att denna midsommar kunde bli hans sista. Oro, osäkerhet och rädsla var de starkaste känslorna. Så här hade han inte känt någonsin förut trots att han varit i kritiska situationer. Nu var läget ett annat; han hade ett stort ansvar för hela sin pluton.
När de småningom närmade sig Tienhaara mötte dem flyende finskspråkiga soldater. Deras förband hade upplösts. De panikslagna soldaterna ropade på finska att "Ryssen kommer. Vi kan ingenting göra att stoppa dem." Alla i 61:an fick också höra av de flyende att "Hurrit tulee. Luulevat pärjäävänsä" som betyder; "Hurrit (= skällsord för finlandssvenskar) kommer. De tror att de ska klara sig." Samtidigt dånade fiendens bombplan ovanför dem allihop.
Allt det här borde ju förståeligt nog lätt ha fått många i 61:an att bli uppgivna men faktum var att dels på grund av en oerhört bra regementschef Alpo Marttinen (som senare visade sig bli legendarisk) och en jätte fin kamratanda mellan soldaterna hölls humöret uppe hos varendaste en kotte i ledet. Nu skulle de visa vad de gick för!!

Regementskommendör Alpo Marttinen

Efter en kortare tystnad öppnade ryssarna eld igen klockan 23.00 den 22.6. Trots att finländarna försökt upprätta säkra telefonförbindelser bröts de av omedelbart.
Följande morgon klockan 7.00 brakade ändå det verkliga helvetet loss. Under en timmes tid attackerades IR 61:ans regemente i det smala Tienhaaraområdet av 20 000 granater och fiendens kanoner, som sköt för fullt. Hela 160 fiendeflyg bombade det lilla området. Inom kort fylldes sundets vatten också av ryssarnas snabbgående krigsfartyg.
Pappa och hans plutonsoldater låg i det öppna, skyddslösa vattenbrynet, pappa i en grund, halvfylld vattengrop. Vad, som rörde sig i hans tankar kan jag bara ana...
Till scenariot hörde även de tyska Stukaflygen, som kom till finländarnas undsättning och som bombarderade allt vad planen höll. Då ryssarna försökte ta sig över det smalaste stället av Kivisiltasundet lär vattnet ha färgats rött. De finländska soldaterna gav sitt allt.

På grund av olika orsaker;
- ett oerhört pricksäkert artilleri (= de som rörde sig till fots) och infanteri (= kanoner och andra tyngre vapen) samt lyckade flygräder
- ryssarnas missberäkning; de trodde finländarna höll till högre upp i terrängen och inte i vattenbrynet
- tyskarnas undsättning
- den unge regementschefen Alpo Marttinens skicklighet
- IR 61:ans fantastiska insats kryddad med en oerhörd kamratanda och övertygelse om att man inte lämnar sin kamrat i sticket
... motades ryssarnas offensiv i Kivisiltasundet midsommaren 1944.

Tack vare det finländska försvaret krossades ryssarnas erövringsplaner. Vägen skulle ha varit öppen för dem ända in till Helsingfors om inte slaget vid Tienhaara skulle ha slutat till finländarnas favör. Kommendören Marttinen meddelade en mycket lättad marskalk C G Mannerheim att "Finlands Lås" hade hållit och motstått fiendens attack. Ett litet land hade stoppat en supermakts storanfall - helt fantastiskt!!

Senare kom det fram att ryssarna upplevt det här slaget som ett av de svåraste. De förlorade 200 000 man. På den finländska sidan stupade 43 000 man varav ca 500 i 61:ans regemente. Stalin hade verkligen inte kunnat ana utgången av det här slaget. Han lär ska ha självsäkert planerat att inta Helsingfors redan den 15 juli.
På grund av det enorma motstånd finländarna gav tyckte Stalin att finländarna hade varit tappra. Av den här anledningen lär han ska ha sagt då världskrigets fredsvillkor senare skulle skissas upp: "Finlands folk har kämpat så tappert för sin frihet och självständighet att det har rätt till ett liv i oberoende."

En av de stupade finlandssvenska, österbottniska soldaterna i regementet IR 61:an hade skrivit en dikt, som senare hittades i hans ficka. Dikten är så fin!

"Möte med Gud - soldatens bekännelse

Gud, vi har aldrig förr talats vid du och jag
men nu vill jag säga god dag.
Jag trodde ju vad man sa litet till mans,
fast det var dumt förstås, att du inte fanns.
Först i går förstod jag det var lögn alltihop
då såg jag din himmel när jag låg i en grop.
Hade jag tagit mig tid att se på den förr
hade jag för länge sen nått fram till din dörr.

Vill du verkligen ta mig i hand, det undrar jag på
fast jag är nästan säker du skall mig förstå.
Förunderligt, här i denna helvetets dans
fick jag tid att se ditt ansiktes glans.
Nu finns ingenting mera att säga för mig
jag är ändå så glad att få tala med dig.
Vi går till anfall i kväll, jag skall göra min plikt
jag är inte alls rädd, så förunderligt.

Nu kommer signalen jag måste ge akt.
Gud jag tycker om dig det vill jag ha sagt.
Striden blir hård i kväll som jag tror
kanhända kommer jag dit där du bor.
Då undrar jag fast vi inte var vänner förr
om du står och väntar där vid din dörr.
Va - vad betyder det här, jag gråter ju jag
varför träffades inte vi två förrän idag?

Nu måste jag gå kära Gud, adjö
jag har fått tala med dig och nu kan jag dö."

Allt detta här ovan tänker jag på i min koja medan bålglasen klingar under de välpolerade kristallkronorna på slottet och de inbjudna gästerna bjuder upp till dans.

Ett stort hurra för alla de stupade finländska soldater, de av ålderdom hädangångna och de få krigsveteraner, som ännu finns kvar bland oss!
Ni är värda det största av tack!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!

Blåsigt och dystert ute

..och tidigt mörknande kväll. Fram med stearinljus och elektriska ljusslingor. I ett nafs har mysfaktorn höjts med hundra.


För ett tag sedan hittade jag en armatur till badrumstaket. Kristallerna i lampan gör ett spännande skuggspel mot det mörka linoljevaxade taket. Badrumstaket är för övrigt det enda mörka innertaket i huset. De övriga färgerna i badrummet är också övervägande mörka för att belysningen, bland annat från de mot väggarna riktade dimmerförsedda spotlightsen, ska komma till sin rätt. Ett generöst tilltaget fönster på rummets ena kortsida gör att det naturliga ljuset flödar in på dagarna.

Datorer och televisioner (tv:n slängde jag ut för flere år sedan) i all ära men den hederliga och funktionssäkra radion är nog ändå i en klass för sig. Enkel att använda, billig i drift och kan alltid erbjuda något för alla och envar dygnet runt. I det här huset är radion i flitig användning.

Titta vilken snickarglädje man hade förr! Ett exempel på det är det gamla skåpet, som finns i köket. 






Renoveringen av huset framskrider just nu i snigelfart. Jag tycks inte ha tillräckligt tid att göra allt det där jag planerat göra själv. Massor är fortfarande omålat och de två rum, som väntar på sin tur att bli renoverade borde jag tömma så snart som möjligt så timmermannen kan påbörja sitt jobb där. Just nu skulle det vara bra om dagarna var dubbelt så långa. Renoveringen av huset har visat sig bli en längre utdragen process än jag från början trodde. Ett år och två månader har förlöpt så här långt. Att leva i ett halvfärdigt hus med därtillhörande kaos är inte alltid det lättaste. Ännu återstår renovering av två rum, förnyandet av den yttre brädfodringen, renovering av fönstren (som jag ska göra själv), nytt golv i verandan och reparation av yttertaket (under nuvarande gamla taktegel behövs en filtmatta). Ändå går ingen dag utan att jag känner mig enormt tacksam över att jag äntligen har, på höstsidan av mitt liv, ett hem, som är varmt och mysigt och där tidigare generationer ännu finns kvar.

Åhå, så matte stökar på, tänker Tuvan. Ingenting undgår hennes vakande öga.

Inte roligt

..senaste vecka då nåt mysko fick mig på knä. Bom, bang bara så låg jag där för sju ankare och en dragg med illamående och feber. Sådana här gånger önskar jag att jag hade en stalldräng där ute. Det var bara att släpa sig ut och jobba som förut skicket till trots. Tur nog så finns det i stallet boxväggar, som man kan luta sig mot när benen darrar, som om en jordbävning av Richtermagnitud 7 är på gång.

Nu, efter fyra dagars prövning mår jag fina firren igen. Vilken lyx att få vara kry!

Så här förresten, blev skåpet i tamburen att se ut när skivan fick vit linoljefärg. Efter ett tag kommer färgen att gulna en aning, vilket bara kommer att passa bra till den här äldre husatmosfären.


Här en glimt från ett annat hörn i samma rum. Dörren, som leder till badrummet ska också målas med vit linoljefärg småningom. Den gamla färgen skrapades bort och då blev dörren rätt så fin men med tapeten bredvid blir helhetsintrycket lite oroligt, därför ska nog penseln fram, tycker jag. Den lilla gluggen i nedre delen av dörren är katten Saras egen ingång till sin toalett. Småningom ska en liten gardin hänga över hennes entré. Det är ju viktigt med privacy när man ska på det allra heligaste! Sara har ännu inte bestämt sig för vilken färg på gardinen hon vill ha.

Det gamla, nötta handtaget på badrumsdörren skulle säkert ha flere intressanta människoöden att berätta om.




Ibland glömmer jag bort att Sara faktiskt är ett litet rovdjur. När jag blir påmind om det blir jag nästan lite skraj.

Skraj var däremot inte den gäst, som härom natten besökte min kryddlåda i köket. Nix, bäst att smaka på lite krydda här och lite krydda där, tyckte den lilla gästen. Bäst under gommen tycktes ändå kokosflingorna sitta för innehållet i den påsen hade minskat drastiskt. Eftersom jag inte är den, som låter en sådan här incident gå obemärkt förbi bestämde jag mig för (med aningen dåligt samvete) att ordna en liten överraskning för min gäst till följande natt..

.. och BINGO; följande morgon kunde jag bara konstatera att..

                                          ..skrattar bäst som skrattar sist!

Blåsigt värre

Välkomnades härom morgonen av en stark blåst och granna höstfärger när jag sömnig öppnade dörren för att släppa ut hunden Tuvan och katten Sara. Gårdsflaggan fladdrade ystert...

,

... och det skogbevuxna, höga berget i väster formligen sprakade av de höstgranna lövverken. Bakom trädtopparna tornade tunga moln i ultramarin upp. De lättare, vitgrå bomullsmolnen puffades uppåt av den djupblå mattan. Här och var i bomullsbädden skymtade den ljusblå himlen, som en sista hälsning från den gångna sommaren. Färgerna på naturens palett verkade nästan overkliga.

Snart var ruljansen på Gården igång. Efter att ha städat stallet och utfodrat hästarna var det dags för mig att gå in och avnjuta en cappuccino (numera min favoritdryck). Snart ville också Tuvan in. Hon vet precis i vilket fönster hon ska spana för att det ska ta skruv i matte.  Ett kort yl och gläfs plus ett intensivt spanande ögonpar får matte att lyda. Vips öppnas ytterdörren för Tuvan igen. Så ska mattar skolas, tycker Tuvan. Fungerar alltid, tänker hon förnöjt när hon slinker in.

Snart var det dags igen för Gårdens dörrvakt att öppna dörren. Nu var det katten Sara, som för andra gången den här morgonen ville ut och kolla läget med mössen i stallet.

Jag känner på mig i morrhåren att det finns en läcker stek i stallet, tänker Sara.

Undrens tid är icke förbi för den här dagen kom äntligen den efterlängtade elektrikern. Han jobbade effektivt både i köket, badrummet och vardagsrummet. Härligt med bra arbetsbelysning i köket.

Nu kan man kocka också kvällstid.

Förändringen

Ett skönt veckoslut är bakom. Märkligt så lång och varm den här
hösten är. Plusgraderna har sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det fortfarande är möjligt att måla utomhus. En nackdel är alla de bitande knott, som attackerar de arma islandshästarna. Resultatet blir kliande utslag av betten. Tur så finns det så kallade eksemtäcken, som man kan klä de mest känsliga hästarna i. Inte bara hästarna packas in. Så här såg hästskötaren ut några dagar i stallet när knotten var som ettrigast. Tur att ingen råkade besöka Gården just då :)

En av hästarna tappade sitt öra häromdagen... Återstod inget annat för matte än att ta fram symaskinen. 







Sen lördagkväll bjöd den mörka himlen på ett meteorregn. Eftersom Gården befinner sig långt utanför städernas ljus kunde vi här få se många underbara "stjärnfall". Än en gång blev vi påminda om hur liten människan är i universum. Helt fantastisk är också insikten att det är mot det eviga och gränslösa vi ser när vi blickar upp mot skyn.

Det är spännande tider vi lever i. Helt klart är att vi, globalt sett, står inför en stor förändring. Mycket sker på olika plan i världen just nu.
Vår planet roterar allt långsammare och jordens magnetiska fält (liksom solens) försvagas med energetiska konsekvenser som följd. Enligt många forskare är det inte bara jordklotet som genomgår en förändringsprocess utan också människan som art kommer att påverkas och förändras ända ner på dna-nivå. De av oss, som lyckas genomleva den planetära omvandlingsprocessen kommer att ha en intressant framtid.

En av de många forskare, som berättar om den kommande förvandlingen av vår jord är Gregg Braden www.greggbraden.com. Samtidigt som jordens magnetiska fält försvagas i o m att planetens rotationshastighet blir långsammare ökar dess resonansefrekvens (jordens "puls"), http://en.wikipedia.org/wiki/Schumann_resonances. Det är den här elektromagnetiska resonansen, som våra celler reagerar på via vår hjärna och vårt hjärta. Hjärtats puls är helt beroende av jordens elektromagnetiska frekvens (som i sin tur är i samklang med solsystemets, galaxens och hela universums frekvens). Snacka om att vi alla är ett!! Gregg Braden tror att den stigande elektromagnetiska frekvensen är en av orsakerna till att många människor är upproriska, hatfyllda och extremt våldsbenägna just nu. De extrema klimatfenomenen har också ett klart samband med jordklotets ökade elektromagnetiska frekvens enligt flere forskare.

Nu om någonsin, under den här globala energetiska förvandlingsprocessen, är känslor av tacksamhet, kärlek och empati så viktig. Känslor skapar olika frekvenser/våglängder beroende på vilka känslorna är. Den frekvens, som kärleksfulla känslor skapar fungerar som motpol mot den alltmer ökade "pulsen" på jordklotet och därmed också i människorna.
Det finns ingenting som kan stoppa jordens förvandlingsprocess. Den har redan börjat.
Om alla försöker ro åt egna, olika håll - för att inte tala om att ha ihjäl varandra - kommer vi ingen vart. Om vi däremot ror åt samma håll så kommer vi att klara oss på förändringarnas stormande hav och en dag nå stranden på andra sidan.

"We are all affecting the world every moment, whether we mean to or not. Our actions and states of mind matter, because we are so deeply interconnected with one another. " - James Drake

I dag hörde jag något intressant om vildgäss. Om ett av gässen i en flygande flock är sjuk och lämnar sig utanför formationen så följer två av de övriga fåglarna med den sjuka ner till marken. Där stannar de alla tre tills den sjuka gåsen antingen blir frisk eller dör. Först därefter flyger de här tre - eller två - fast sin egen flock igen. Det är så enormt rörande, tycker jag. Här har vi något väsentligt att ta lärdom av!



Hmm, det blev lite djupdykning det där. Nu ska jag istället dyka ner ... i badet.


Må så gott den kommande veckan
&
var rädda om varandra!

Undrens tid

.. är inte förbi: Min trevliga men ack så osynliga elektriker har äntligen lovat dyka upp denna vecka. Nu återstår att lista ut hur jag ska lyckas snärja honom vid huset tills hans installerat precis allt, som väntat på honom sedan sommaren. Borde jag när han kommer
a) i lönn tömma däcket på hans bil?
b) såga ner en trädbamsing, som "råkar" falla tvärs över vägen, som leder till Gården?
c) klä honom i en sele och haka fast honom i den tunga kökssoffan?
d) lova honom en utsökt måltid bestående av gåslever, tryffel och antilopstek nyss influget från Afrika - då allt jobb är gjort?
Tips, någon? Mean while...

... har vi fått njuta av en helg, som bjudit på ett suveränt höstväder. Det har varit klar himmel redan från morgonen. Solens strålar har letat sig in i mitt kök genom de gamla, vågiga fönsterrutorna.

Ute har den sista säden tröskats...

 ...och under dansande, fuktiga dimslöjor ligger den bara, mustigt lerdoftande jorden där plogen nyss dragit fram.

Så här ser spishörnan inne i köket ut nu. Än saknas kakel på väggarna och belysning. Köket är ändå det rum, som är mest färdigt renoverat jämfört med badrummet, tamburen och vardagsrummet.

Diskhon är av en enkel, större modell. Inne i den ryms bland annat den tunga gjutjärnsstekpannan. Superbra för mina skräpiga handleder när pannan ska diskas. - Än kämpar pelargonerna med blomningen vid fönstret trots den sena årstiden. Snart blir det dags för dem att gå i vinteride. 

Lime, vackra och goda!

Här ett smakprov på en en del av tamburen. Spegelväggen är täckt med en papperstapet med gammalt mönster från det svenska tapetföretaget Lim och Handtryck. Bordsskivan på det gröna skåpet (som alltid funnits i huset) ska småningom målas med vit linoljefärg. Spegeln ovanför har också alltid "bott" här. Färgen, mörk tegelröd, är original.

,

Ack, ack

...halta hästar är min lott. Då en häst har kryat på sig insjuknar en annan. I dag var det dags för den yngsta hästen Frenja. Plötsligt blev hon blockhalt. Ena frambenet är så gott som helt ur spel. Nu gäller det att försöka sköta henne så väl som möjligt liksom de två andra hästarna, som jag skrev om här i bloggen förra gången. Ska hältorna aldrig ta slut??

Ute öser regnet ner på både ond och god. Inne är det rätt skumt eftersom elektrikern, som jag brukar anlita inte har behagat dyka upp på länge. Behöver få installerat belysning i både vardagsrum, veranda och ovanför yttertrappan. Tur nog så finns det skärmmössor, som har ledbelysning infälld i skärmen. Den person, som uppfann den "lippisen" är värd en eloge! Med hjälp av den genialiska skärmmössan slipper jag famla i mörkret när jag om kvällarna skall ut till mina juveler i stallet. Och hör ni; tänk så skoj när den mörkare årstiden står inför dörren; nu har vi ju all anledning att inleda stearinljussäsongen. Mysigt!

Skogens guld. Mums filibabba!

Häromdagen lämnade jag fortet för några timmar. Med en av mina kompisar begav jag mig iväg till svampskogen. Titta här till vänster, så fin fångst! Den här hösten är som känt suverän när det gäller de små enfotingarna. Bara att plocka fram lien  och skörda. Älgflugorna har dessutom äntligen förstått att jag inte är en älg. Efter att tidigare på hösten blivit attackerad av bataljoner med älgflugor så gjorde nu bara två flugor ett halvhjärtat försök att landa på mig. När de märkte att deras tilltänkta offer hade två ben istället för fyra drog de in sina landningsställ och flög vidare.



Back on track

Hejs svejs på er alla! Så skoj att vara tillbaka med er igen!

Den gångna vinterns renovering av huset tog mycket av mina krafter på olika plan. Då timmermännen inledde sin sommarsemester i juli kände jag hur tröttheten övertog mig med hull och hår. Det var dags för "time out".
Till min glädje har jag märkt att väldigt många av er ändå fortsättningsvis loggat in och läst mina bloggsidor trots min långa skrivpaus.Tack för att ni varit så trogna besökare :-)!!

Sommaren kom och sommaren gick och alltför lite fick jag gjort av allt det där jag planerade göra. Visst, fick en del målat utomhus men mycket kvarstår än. Nu får resten vänta till nästa sommar. Dagarna och framförallt nätterna är så fuktiga och kyliga så målfärgen inte längre torkar som den borde.
Inomhus återstår ännu två små rum att renovera (arbetsrummet och sovrummet) men framöver kommer renoveringstakten inte att vara lika intensiv, som före sommaren. I köket, tamburen, badrummet och vardagsrummet fattas ännu en del elektriska installationer och andra mindre detaljer. Jag kommer själv att måla och göra annat smått och gott den kommande vintern.

Dromundur, en tålmodig patient

De senaste veckorna har det varit rena rama stallhospitalet här på Gården. Två av mina älskade vänner har problem med sina ben. Orsaken beror delvis på deras rätt höga ålder. Mycket har Dromundur  och Blesa jobbat för sin matte tidigare år. De har burit många människor över stock och sten på långa ridturer. Nu börjar hästarnas ben bli skrala. Kotor, senor och ligament är inte lika starka som förut. Kalla omslag, homeopatiska preparat, inflammationshämmande värkmedicin och mycket kärlek har ändå tydligen hjälpt dem så de i dag - efter en längre stallperiod - igen kunnat vara ute med de övriga hästkompisarna i hagen.


Blesa, den andra konvalecenten, som här säger att hon är jättehungrig..

I takt med att kvällarna och nätterna börjat bli kyligare har jag fått objudna gäster. Ofta har jag på kvällarna nästan kolliderat med små, svarta spidlar. Attans snabba är de där de pilar fram underifrån golvlisterna i tamburen. Jag räknar mig till en någotsånär djurvänlig själ men spindlar... NEJ! Där går gränsen och det har de arma spindlarna verkligen fått erfara. Oberoende av hur trött jag än varit när skymningen fallit på har jag med blixtens hastighet grabbat tag i ena träskon och PANG. Tur att kakelplattorna på tamburgolvet är så starka. Drämmer till med träskon så hårt att det bara blir en liten fuktig fläck kvar av de en gång så vitala spindel-liven. Ärligt sagt har jag lite dåligt samvete varje gång jag gjort mig skyldig till mord men ändå; Håll er utanför min boning!

Datastrul

..har jag haft den senaste tiden. Laptopen har tydligen bestämt sig för att konstra och det med besked. Än fungerar kontakten med yttervärlden, än inte. Av den här orsaken har jag inte återkommit här på bloggen på ett tag. Hoppas ändå att få dataproblemet åtgärdat med det snaraste.

Vi ses strax igen!
Kram på er så länge!

En ny morgon

..och jag ligger och drar mig i vardagsrumssoffan, som den senaste tiden utgjort min sovplats. Tydligen vill inte katten Sara stiga upp heller för hon har lojt sträckt ut sig på min mage och visar inga tecken på att vilja hoppa ner. Härifrån kan vi se fälten och skogen och höra sommarfåglarnas morgonhälsning. Svalorna flyger lågt - antagligen regn på kommande,  men det gör inget för äntligen är här lite komfort och värme inne i huset. Älskar mitt hem om möjligt ännu mera nu fast det bara är halvfärdigt. Nu ska jag ändå masa mig upp och kliva direkt ut på den underbara altanen för att inandas energi ur de friska sommarvindarna.

De gamla knotiga äppelträden vakar över huset i midsommartid

Altanen ja.. Nu har den fått sitt tak täckt av filt och på den ligger gamla, kupade tegel. Teglen har funnits flera årtionden i ett av uthusen här på Gården. Eftersom de förvarats under tak var de i så pass bra skick att jag tyckte de var värda att återanvändas.

I väntan på gästerna

Häromdagen hade jag två middagsgäster, min son och hans flickvän. De var de första gästerna i det nyrenoverade köket. Jag tror att besiktningen fick godkänt :-)

 Här ovan syns en del av köket. Än saknas bland annat belysning, spots, som ska placeras under de övre skåpen. Ovanför fönstret kommer dessutom en hylla, som binder samman skåpen med varandra. På hyllans undre sida fäller vi också in spotlights. Några flaskor vin uppe i vinhyllan skulle inte vara så dumma heller..

Efter flere dagars värmebölja gick hunden Tuvan igenom en metamorfos. Matte tog till saxen och vips låg hennes långa honungsgula päls i stora högar på badrumsgolvet. Från att ha varit en isländsk vallhund förvandlades hon till en fårhund inom loppet av en knapp timme. Tuvan tycks ha gillat förvandlingen för hon var hur glad som helst efteråt trots det radikala ingreppet.

Graniten

..till köket har äntligen kommit. Samtidigt fick jag också diskhon, som blivit fastlimmad under granitskivan. Härligt med tillgång till köksarbetsbord! Nu kan jag äntligen fixa vettig mat efter ett år med halvfabrikatmat. Trots att valet av arbetsskiva blev en seg process är jag nöjd över slutresultatet. Bianco Sardo heter graniten.





I övrigt känns det som om jag är förföljd av... lister.
Långa lister, korta lister. Nymålade lister överallt.

En liten lampskärm, modell skomakare, fyndade jag i en av uthusen på Gården. Till skärmen ska jag försöka skaffa en lamphållare. Lampan blir säkert trevlig vid ett av köksfönstren. Numera finns det dessutom att få elledningar, som är beklädda med textil, sådana som man hade förr. Sån ledning skulle nog bli fin att hänga upp lampan i.


När hunden Tuvan och jag tog oss en skogspromenad i morse stötte vi på något, som jag aldrig råkat se förut men som garanterat funnits där lääääääänge ...

.. en STENÅLDERSMÅLNING!! Vilket fornfynd! Tänka sig att det finns sådana här rariteter nära Gården. Inte illa, inte illa!

Min senaste passion

..är fönster. Gamla fönster av olika modell och årgångar fascinerar mig mycket. Det senaste "fyndet" är fönstret här nedan. Oerhört vackert och charmigt! Det är inte utan orsak att man säger att fönstren ger huset dess själ.

 

En dag när solen låg lägligt till råkade en av timmermännen upptäcka att någon ristat in årtalet 1909 i en av husets grundstenar. Så huset, i den storlek det är i dag, byggdes 1909 men själva storstugan (köket) och de två mindre rummen, som nu är badrum och tambur, är äldre än så. De utgör tillsammans den stockstuga, som flyttades över i slutet av 1800-talet från byn till den plats huset står i dag. I mitt kök vittnar de gamla, synliga stockväggarna om den svunna tiden.

...och mossa på tegeltakets norra sida...

Vacker, gammal mossa på stenfoten...

På taket finns nu tre skorstenar; mamma, pappa och baby Skorsten. De två yttersta är vanliga rökkanaler men till den mittersta är planerat att ansluta kökets spisfläkt, badrumsfläkten och ett ventilationsrör från källaren. - Ett gammalt hus med aktning måste ju också ha ett välfungerande försvar. Här ovan till höger syns kanonmynningen, som är riktad utåt från källaren.

 

Till kvällen blir det igen dags att ta in hästarna från betet...

... och föra in dem till stallet, som väntar i kvällssolens sken.

TREVLIG MIDSOMMAR PÅ ER ALLIHOPA

önskar alla invånare på Gården!