Olga lever upp

I takt med att solen lyser allt varmare och längre på kvällarna börjar pelargonerna överta allt mera utrymme i mitt trånga kök. Som bläckfiskar sträcker de ut sina tentakler allt längre och allt vidare omkring sig. Trots att de inte fått blomnäring (för att jag inte hittar flaskan i all renoveringsröra) utan bara vatten, så blommar de för fullt.

Ute har mina hästar bestämt sig för att vara ytterst oartiga. När matte kommer ut i hagen till dem vänder de bara baken till. Matte får göra vad hon vill. Vi har inte tid.














Trots att mitt jobb ute på gården är av det självständiga slaget behöver jag inte vara solo. Nix, har alltid en trogen vän, som följer mig i alla lägen, vare sig jag vill det eller inte.









Trogna vänner har jag också i hundarna Olga och Tuvan.
Än finns Olga kvar med oss fast hon är sjuk. Hon är så märklig. Vid några tidigare tillfällen har jag trott att hon kommer att dö när som helst. Så pass dålig var hon. De två senaste dagarna har hon plötsligt varit ytterst pigg, speciellt då hon varit ute. Hon har bland annat upptäckt att mössen och sorkarna har vaknat under det gamla grästäcket. Eftersom hon har öron av modell större pejlar hon tydligen in deras läten. Sen börjar hon gräva så jordkokorna flyger både långt och högt. "Att dö? Nehej, det har jag inte tid att göra i dag", tycker Olga. Kompisen Tuvan gräver för Kung och Fosterland hon också. Mellan grävtagen kör båda vovvarna ner sina nosar i var sin grop så långt som det bara går. Bara öronen på dem syns. Sen fortsätter grävandet tills det blir dags för följande dykning.

Hur gick det för Olga till slut? Läs här.

Segt

Vissa morgnar har jag bara lust att göra så här:

 

I morse var just en sån morgon. På natten vaknade jag plötsligt, prick klockan tre. Gissa om jag fick sömn efter det? Nix, sina modiga fyra timmar tog det innan jag fick tillstånd att landa på fjäderholmarna igen. Väl framkommen där ringde väckarklockan här hemma på Gården. Det blev snabb retur. Nu borde jag vara pigg och nyter för att orka med dagens alla måsten, suck, gääääsp!
Men..
..skam den som ger sig. Med någonslags reservenergi lyckades jag utfodra hästarna, mocka stall och lösdrift och verka åtta hästhovar. Till kommunens avstjälpningsplats körde jag också med bilflaket proppfyllt av renoveringsbråte. Sen var det dags att grabba tag i krattan. Gissa om det var underbart att få komma in på eftermiddagen - och smaskens så middagen dessutom smakade bra!
Nu sitter jag här med blossande kinder efter den friska blåsten där ute. En kopp gott kaffe kröner stunden och tillfällen som detta är perfekta för att skriva i bloggen. Det dröjer inte länge innan fingrarna skuttar över tangenterna på pc:n...

I husrenoveringsplanerna hör ett värmesystem, som baserar sig på bergsvärme/golvvärme. Några rum har redan vattenslingor under golvytan. Min förhoppning har varit att man skulle borra själva hålet ner till berget så snart som vädret och marken tillåter det. Till min glädje dök VVS-firmans stora, tunga lastbil in på Gården i medlet av veckan som gick. Eftersom den smala vägen till Gården hunnit bli ställvis hal men också våt och mjuk av smältande snö måste firman skjuta upp vår tidigare avtalade ankomstdag. Med grannens och solvärmens hjälp blev vägen ändå körbar relativt snart. Då ryckte bergsborrningsfirmans tunga fyrhjuling ut för att hjälpa en nedstämd Gårdsägare, som trodde att vi skulle vara tvungna att vänta till midsommaren innan borrning skulle kunna utföras.

Ett säger jag; att jobba som bergsborrare skulle jag inte vilja göra!
Det var en gänglig, ung man, som kom hit med det megastora och tunga ekipaget. På lastbilen fanns en  stor slagborr. Slagborren var försedd med larvfötter. Hela borrvidundret manövrerades med en fjärrkontroll. Efter ett exakt hanterande av styranordningen på fjärrkontrollen fick killen ner slagborren från lastbilsflaket. Sen arbetade han två långa dagar, våt av allt vatten, som sprutade upp ur borrhålet och lerig av all omkringliggande sörja. På eftermiddagen av dag två nådde han målet; ett djup på 160 meter, varav 24 meter i lera och resten i berg. Inget jobb att avundas precis! Visst, en god lön får firmans arbetstagare men den är de också mycket väl värda. Jag lyfter på hatten och hyllar alla dem, som jobbar med bergsborrning!

Flitigt knegar killen på (orangeklädd längst till höger).

Att mannen råkade ut för en frågvis Gårdsägare gjorde väl inte arbetet enklare för honom. Tålmodigt svarade han ändå på alla mina frågor om rördimensioner, kompressorns kapacitet, lufttryck i slagborren (tänk er 27 bar!!! - hu, där är det verkligen att hoppas att den stordimensionerade tryckslangen håller!), åtgång av brännolja och så vidare.
Det enda synliga, som finns kvar efter att killen åkt iväg efter väl förrättat värv är ett järnrör, som står upp ett litet stycke ur marken. Översta delen av röret är täckt med en klargul hatt. På håll ser den ut som om en stor, tidigt blommande maskros, som lyser upp den annars så grådaskiga bakgården.

Dikesdramatik

Ack o ve; snön har börjat smälta. Att färdas på vägen till och från Gården innebär ett sant äventyr. Innan klockan slagit 07.30 i morse hade redan första bilen fastnat i snösörjan. Upp till undsättning med min fyrhjulsdrivna bil. En halvtimme senare hade en lastbil fastnat och innan klockan slagit 16 hade samma lastbil fastnat på vägen igen då den var på väg bort från Gården. Den här gången kom grannen med sin stora traktor och drog loss ekipaget.

Halt tycker Tuvan

Visst är det kul med vår på väg men det är INTE kul med alla översvämningar och mjuka, smala vägar! Dessutom har det ställvis varit mycket halt så både tvåbenta och fyrbenta har haft fullt bestyr att försöka hållas på tassarna.

Badrumskaklen har fogats samman så nu är kakelprojektet där klart. Taket saknar ännu panel och den gamla, runda spisen ska bli upp-piffad. Sedan är det dags för inventarierna att komma till sina platser.

Vad är nu detta?

En speciell grej bad jag en av timmermännen att fixa. Den ser du här till vänster. Vad tror du att det är?




En grävmaskinsentreprenör har nu grävt fullt av skyttegravar på Gården. Gäller att hålla tungan rätt i mun då man går ut till baksidan av huset så man inte trillar i dem. De här långa dräneringsdikena utgör en del av avlopps- och gråvattenprojektet. Efter många om och men beslöt jag mig för att välja tre separationsbehållare för avloppssystemet. Det vatten som rinner ut ur den tredje och sista behållaren får dirigeras till ett dike. Fick tillstånd av kommunen att göra så. Om reglerna för avloppshanteringen skärps efter år 2016 så kan separationstankarna kompletteras med det, som eventuellt krävs.

Olgas kamp

En av mina två älskade hundar, Olga, har varit sjuk en längre tid. Veterinärerna har inte riktigt kunna sätta fingret på vad hon drabbats av men en teori har varit lungcancer eller lunginflammation.

Mitt älskade, älskade hjärta

Olga har medicinerats i en par månaders tid. Hon har verkat må mycket bättre efter att medicineringen sattes in. Dessvärre började Olga äta allt mindre och mindre sedan en dryg vecka tillbaka. Besökte därför på nytt veterinären för några dagar sedan.
Vår oro om att Olga har lungcancer blev starkare. Även om vi inte är helt säkra är en sak helt klar; läget är mycket allvarligt för min underbara hund. Veterinären frågade mig om jag vill att vi ger upp eller om vi ska fortsätta kämpa - jag förmådde mig inte att ge upp..än.. Längst inne har jag fortfarande ett litet hopp: Tänk om hon blir bättre..

Tillsvidare har Olga inte visat symtom på att hon skulle känna smärta. Ännu för en par dagar sedan följde hon glatt med på våra promenader - även om hennes aptit redan då var dålig. Nu orkar hon inte promenera så mycket längre men till sitt jobb, hästflocken, vill hon ännu absolut komma då jag klär på mig ytterkläderna för att gå ut till stallet. In i det sista vill Olga göra sin andel av jobbet..
Veterinären är på så kallad stand by; då jag ringer kommer hon och hjälper Olga till den andra dimensionen. Olga ska inte behöva vara på ett främmande ställe när Stunden kommer. Nej, hon ska få vara hemma med sin hundkompis Tuvan och katten Sara OCH matte, förstås!
Olga är ännu kvar hos oss - men timmarna börjar vara räknade...

Vad Olga och henne kompis Tuvan gjorde när de hittade sorkar kan du läsa om här.