Därför....

Mörkret har igen kärleksfullt omslutit Gården

... älskar jag Gården;

Här finns den ostörda friden, som jag sällan har mött någon annanstans. När den barmhärtiga kvällen möter mig igen och det är dags för vila efter en lång och tung arbetsdag, då möter mig månen, som ett vänligt, allom rådande väsen ovanför hustaket. Igen vill den påminna mig om att den vakar över oss alla, också över Gårdens alla hjärtan.

I huset finns det goda andeväsen. Sådana som inte har flyttat vidare, kanske för att Gården fortfarande ger dem den själsfrid de behöver. För frid och stillhet, det finns i generöst mått av här.
En ro, som hjälper dig att tona ner och nå ditt innersta väsen.

Tystnad - det som numera inte är en självklar ingrediens i dagens boendemiljöer - det är Gårdens största gåva till alla invånare och besökare. Ja, här kan du verkligen höra tystnaden, låta den omfamna dig och långsamt spridas likt värme i ditt inre.

På Gården öppnar sig himlavalvet i all sin vidd och sitt oändliga djup helt ostörd av artificiellt ljus. Mörkrets talrika schatteringar spelar upp sin symfoni med månen som dirigent.

Stjärnan och månen viskar till varandra stilla: "När skall människan inse att vi alla är ett?"

                                                                                              .... därför älskar jag Gården...

Olga

Hej! Jag heter Olga, kallas ibland av matte för Mollgan. Egentligen är mitt riktiga namn Straightbay Ronja. Jag är en australiensisk working kelpie, en attans duktig vallhund.

Den 23 augusti fyllde jag elva år men trots min aktningsvärda ålder är jag fortfarande i mattes tjänst. Det enda problemet jag har sedan några år tillbaka, är armbågsleden i mitt högra framben. Den fungerar inte som den ska. Trots operation av min egna doktor Esa (det där s:et ska man uttala med läspning = viktigt, annars; morrr!), som jag avgudar, blev den inte bra. Jag har lite skumma ögon också, matte säger att det heter starr. Men vad gör det?! Här på Gården har jag det så bra tillsammans med min jämngamla kompis Tuvan och katten Sara.

Jag har en jätte viktig uppgift; att hålla sträng kontroll på alla hästarna. Jag ser till att de springer till beteshagarna då klockan är tre. Sen hämtar jag hem dem när matte tycker att det är dags - si sådär vid pass klockan fem.
Jag har inte alla gånger så lätt att lyckas i mina uppdrag. Orsaken till det är att hästarna är så många och stora och jag är så liten. Trots det så gör jag alltid mitt bästa för att matte ska bli glad och nöjd. Jag är alltid redo 24 timmar i dygnet. Närhelst matte ber mig jobba så ställer jag upp, ja, på stubinen faktiskt.

Min arbetsdag börjar egentligen redan på morgonen vid nio tiden då matte släpper ut mig första gången. Då gör jag min morronrunda ute på åkrarna. Där kontrollerar jag vilka och vem som rört sig under natten som gått. Mitt väderkorn är hyperkänsligt, ja rentav hitec! Inte ett enda tass- eller doftspår av skogens invånare undgår min minutiöst kontrollerande nos. Många olika varelser tycks dra förbi över åkrarna när vi andra befinner oss på fjäderholmarna inne i huset på Gården.
På morgonen kontrollerar jag också att allting är i sin ordning i den närmaste skogen. En gång fick jag korn på en grävling. Han var ful han, må ni tro! Arg som ett bi var han också. Jag blev nästan rädd för honom. Till slut kom matte och beordrade mig in i huset. Jag var egentligen jätte glad för det för jag hade ingen aning om vad jag egentligen skulle göra med den fulingen, än mindre hur det skulle sluta.
Älgarna brukar jag också valla och hålla koll på närmast Gården. De måste nu som då påminnas om var gränsen för Gårdens (läs; mitt!) territorium går.

Vid tiotiden är det dags att hjälpa matte att föra ut hästarna från stallet. Ibland är matte lite irriterad på mig för att jag är för ivrig men tur nog brukar matte inte vara långsint. Hon vet att jag ju bara hela tiden försöker göra mitt bästa.
Sen är det som sagt dags för mig att rycka ut klockan tre. Då ska hästarna till betet. När de väl är där ska ni inte tro att jag blir ledig för det. Nej, då ligger jag på gårdsplanen och lurpassar på hela flocken. Varendaste svans-svep hästarna gör registreras. Kontrollen är kotlettbenhård alltså! Hela två timmar ligger jag där och spanar tills det är dags att hämta hem dem igen.

När det väl är dags för hämtning brukar jag först vänta tills matte ger mig lov att rycka ut.

Jag har lite olika metoder när jag jobbar. En är smygmetoden, den använder jag mig mest av i början innan jag fått fart på kusarna.
En annan är hoppmetoden, som går ut på att jag studsar på mina bakben för att få en skymt av var hästarna är för tillfället. Den här sommaren har gräset varit så högt och tätt så den här metoden har jag använt mig av mycket.

Sen, när jag fått hela flocken av hästar upp i hög fart med riktning hemåt, ja då skulle ni se; då gäller gepardmetoden!! Snabb som vinden är jag. Då glömmer jag min höga ålder och min knakande armbågsled. Jag formligen flyger fram över sten och tuva! Fast farten är hög och ljudet av hästarnas hovar är öronbedövande så blir jag inte skraj för det! Nix, det här är min grej!

En häst, som matte brukar säga "Kristall" åt, han är en riktig retsticka. När han bestämmer sig för att tvärnita så hjälper det inte hur än jag skäller och försöker se bestämd och farlig ut. Tur nog brukar matte komma till min undsättning och då får vi fart på Kristall igen.
När den sista hästen gått in i hagen, dit vi vill ha dem alla, brukar matte blåsa i en visselpipa. Senast då vet jag att min uppgift är slut för den här gången och då stannar jag ögonaböj. Efter varje jobbtur brukar matte tacka mig - och det är jag förstås värd, det vet jag!
Många gånger brukar min kompis Tuvan komma springande och skällande när jag hämtat hem den sista hästen. Tuvan tror att hon gör mycket nytta då men jag vet ju att det är mig, som matte inte kan klara sig utan.

För några år sedan, var vi tre hundar, som bodde på Gården; Tuvan, lilla Pici (Picasso) och jag. Emellanåt hittade vi på bus, sånt som matte inte tyckte om. En gång höll det på att gå riktigt illa.

Pici, Tuvan och jag släpptes som vanligt ut för morronpinket. Oftast brukade vi komma hem direkt efteråt men den här gången tyckte min kompis Pici att vi skulle dra iväg längre bort, ja egentligen mycket längre bort. Pici visste om ett kanonställe, sa han. Där fanns det små, rödpälsade fyrfotingar. De hade avlång nos och yvig svans, mycket yvigare än min. Problemet var bara att de här underliga djuren bodde under golvet i en lada.
Tuvan hade ingen lust att följa med oss så Pici och jag sprang på tumis till den där stora ladan där jag aldrig varit förut. Pici tog sig lätt som en plätt - liten som han var - in under golvet på ladan. Efter mycket bökande och krypande lyckades jag också ta mig dit. Fast Pici sagt att de där röda varelserna fanns där så hade han fel. Vi såg ingen. Ja, egentligen såg vi ingenting för där var så mörkt. Det var nog bäst att krypa ut och springa hem till matte i stället. Vid det laget hade min mage dessutom börjat knorra av hunger.
Min kompis tog sig ut i dagsljuset igen men hur jag än försökte göra detsamma lyckades jag inte. Jag försökte och försökte och försökte... men jag satt fast som berget. Kunde inte komma framåt eller bakåt.

Kvällen kom och natten. Likaså följande dags kväll och natt. Flere kvällar och nätter kom och jag låg fortsättningsvis fängslad där under ladan. Jag kände mig som den ensammaste hunden i hela världen. Jag var törstig och hungrig, kallt började det bli också. Mina ögon sved av all sand och damm. Skulle jag aldrig få se matte och mina kompisar mera?

När jag trodde att jag aldrig mera skulle få uppleva dagens ljus, god mat och matte hörde jag en dag hennes röst lååååååångt borta. Kunde det vara sant? Jo, verkligen! Oj, jag blev så glad men jag var så trött att jag inte orkade skälla. Fortfarande kunde jag ju inte ta mig ut heller men matte kom ända fram till ladan och då kunde hon höra hur jag stilla grät.

Efter en lång, lång stund, märkte jag att något började hända. Golvet ovanför mig, började försvinna, bit för bit. Plötsligt kunde jag se matte och vår granne. Efter en lång stund till kunde grannen lyfta upp mig och föra mig ut i solljuset. Den gången gav matte mig en så stor kram att jag trodde att hon aldrig skulle släppa taget.

Det tog länge efter det här äventyret innan jag blev i gott skick igen men huvudsaken var att matte hittade mig.
Aldrig mera tänker jag bege mig till den där ladan...

Äntligen ute i dagsljuset efter den ofrivilliga fångenskapen!

Numera brukar jag inte springa så långt från Gården. Efter att min kompis Pici en dag försvann för att aldrig mera komma tillbaka, vill jag nu mest hålla mig hemma där jag har mitt jobb och jag känner mig trygg. Där kan jag dessutom vara nära matte, som jag vet att älskar mig myyyyycket!

Här kan du läsa om hur det gick till då jag besökte veterinären.

Det unika mötet

När man rör sig på Gården eller i dess närhet, kan man aldrig veta vad eller vem man kan tänkas möta.

Härom dagen när jag tog mig en avkopplande promenix ute i det gröna och befann mig helt i egna tankar, dök det plötsligt upp en märklig, stor figur. Helt tyst utan förvarning hade den vuxit upp med rekordfart ur det höga, svajande gräset framför mig. Avståndet mellan detta märkliga väsen och mig kan inte ha varit längre än ca tio meter. Vad i all världen var detta??? Efter ett tag, som kändes som flere minuter men antagligen bara var sekunder, insåg jag; Detta måste vara ett av de omtalade HÄLGARNA!!!

Det är nämligen så, att i bygden har i flere generationer berättats om de mystiska, oerhört sällan sedda hälgarna. De lär ska vara en korsning av älgar och hästar. De få gånger någon har haft ynnesten att få se en hälg (eller flere om fru Fortuna varit välvilligt inställd den dagen) så har det varit då skymningen varsamt sänkt sina slöjor över skog och mark. Det senast nedtecknade mötet med en hälg var i början av 1900 talet, närmare bestämt i juli år 1923.
Hälgen är känd för att vara ett väldigt skyggt klövdjur, som med blixtens hastighet och lika tyst, som den kommer, igen försvinner.
Om man har turen att få se en hälg eller rent av flere kan man eventuellt också få syn på vilda hestdjur i samma flock. Hestdjuren liknar vanliga hästar men de är försedda med klövar liksom hälgarna. Både hälgar och hestdjuren livnär sig på dels gräs och skogens vilda örter och bär men de äter också gärna sniglar och ödlor. Till åtskillnad från vanliga älgar har hälgar inga horn.

När jag nu stod öga mot öga med en livslevande hälg var det ingalunda skymning utan undantagsvis en eftermiddag då sikten var god. Döm om min ytterligare förvåning då plötsligt flere hälgar och hestdjur dök upp ur den vajande grönskan. Med hjärtat bankande, tarmluddet krökande sig av spänning och händerna darrande av upphetsning slet jag fram min medhavda kamera, som jag helt av en händelse råkade ha med mig.. och så knäppte jag några bilder av dessa, mytiska väsen innan de försvann där skogen möter de gröna vidderna.

Känn dig hedrad, kära läsare, för här ska du få se dessa unika hälgar, som jag mötte. Borde jag kanske kontakta National Geographic också??

En HÄLG!!!

Hälgflock.

Hälgarna drar vidare.

Halfbreed

Ibland kan jag undra; vilken är min nationella identitet egentligen? Är född här i Finland, mitt modersmål är svenska och har bott här hela mitt liv. Således är jag ju finlandssvensk, klart som korvspad. Så varför denna fråga?

Jo, saken är den att även om jag rent teoretiskt och också i praktiken är finländare så kan jag emellanåt ha lite svårt att klargöra för mig själv var jag känner mig mera hemma. I Finland eller Sverige??
Min mor är svensk och således har hälften av mina gener svenskt ursprung. Min far var finlandssvensk med rötter i den finländska landsbygden.
Som liten tillbringade jag flere av mina barndoms somrar i Sundsvall där mina morföräldrar och också min äldsta syster bodde. Så här efteråt har jag insett att dessa somrar präglade mig en hel del. Mormor var från Sundsvalltrakten och morfar kom från Jämtland. Nu bodde de på Stenhammargatan.
Jag hade en trevlig kompis, Lena, som jag hängde ihop med. Hon bodde några hus ifrån mormor och morfar. En annan granne, som bodde vid samma gård som morföräldrarna, var en gammal farbror, som kallades för Kalle. Ett av mina minnen av honom var att han lärde mig tälja visselpipor av trädgrenar. Minns att jag tyckte det var så fantastiskt att man faktiskt fick ljud ur dem när de väl var färdiga. Farbror Kalle bad mig ibland knalla ner till kiosken och köpa dagens tidning åt honom. Samtidigt fick jag också vanligen inhandla GB:s supergoda glass. Kunde inte komma fort nog tillbaka till Stenhammargatan för att där på nolltid skeda i mig vaniljglassen, min favoritsort, direkt ur paketet.
I Sverige fick jag, då jag var tio år, för första gången i mitt liv sitta på en häst. Det var en dag jag aldrig skulle glömma! Hästen, ett sto, hette Pushan. Att få sitta på henne medan hon vandrade omkring i hagen var oerhört spännande. Förmodligen var det tack vare henne mitt hästintresse fick sin början, intresset som hållit i sig i över fyrtio år.
Minns också mormor och morfars svarta katt Ruster. Han hade ett slitet rött rosetthalsband. Det röda bandet till trots så såg han oerhört macho ut.

Ibland åkte vi alla, mina systrar, mamma och mormor och morfar ut till Wiforsen. Där hade morföräldrarna en liten sommarstuga. Det var en gammal, härlig stuga med ett pytte litet loft där vi systrar fick sova. Minns att jag där hittade en gammal, tummad bok; "Onkel Toms stuga". Den läste jag i det mysiga kyffet, oftast när regnet smattrade mot taket. De stunderna upplevde jag att världen utanför krympte och krympte för att till slut bara omfatta det lilla rummet på loftet, Onkel Tom och jag.
På gården i Wiforsen fanns också en liten ministuga, som mest liknade en lekstuga i mina ögon. Där satt jag gärna och länge och spelade på min bärbara, ljusblå, batteridrivna grammofonspelare, som jag fått av min ena morbror. Om och om igen fick Svante Thuresson sjunga "Sista valsen" och Anna-Lena Löfgren "Lyckliga Gatan", mina allra första två singelplattor, som jag köpte i Sundsvall tillsammans med morfar.

Dagens Sverige är inte som det var då jag var barn. Ändå känns det som om jag kommer hem varje gång jag reser från Finland och passerar den finsk-svenska gränsen.

I Finland hör jag ju hemma också, onekligen. Har många fina minnen från min uppväxt här och efter att min pappa berättat om krigens fasor och vedermödor fick jag som vuxen ännu mera patriotiska känslor för detta tuffa, lilla land. Ändå kan jag emellanåt känna mig främmande och lite malplacerad i den finländska och i all synnerhet i den finska kulturen (hur intressant den än kan vara).

Sen har vi språket. Även om jag klarar mig på det andra inhemska språket finskan, så kan det kännas som om jag inte är jag när jag talar finska. Låter knäppt men så är det. Det är så skönt att kommunicera på det egna modersmålet med precis vem som helst i Sverige. Konversationen blir mera otvungen där.

Man brukar säga att där hjärtat finns där hör man hemma. I mitt fall är det väl så att mitt halva hjärta finns här i Finland och andra halvan i Sverige.
Kanske jag kan säga att min nationella identitet är transportabel :-D, svensk, finländsk - finländsk, svensk... helt beroende på var mina tankar är eller var jag rent fysiskt befinner mig för stunden. Trots att jag är så tudelad i den här frågan så känner jag mig egentligen lyckligt lottad. Inte så illa att kunna vara hemma oberoende om jag är på östra eller västra sidan om "potten".