Voff

Kommer ni ihåg mig?? Jag heter Olga och är en av mattes ögonstenar.

Sedan en tid tillbaka har jag varit sjuk. Min bästis Esa, veterinären, han har kollat upp mig extra noga på sistone. Han sa att jag har något som heter lunginflammation så nu har jag inte fått vara ute på mina sedvanliga rundor i skog och mark. Matte har varit jätte sträng med att hålla mig inomhus. Älgarna i skogen och hästarna på Gården undrar säkert vart jag tagit vägen. Jag har bara fått gå ut och uträtta mina behov och sen snabbt som attan in i värmen i köket igen. Esa sa att jag måste äta mediciner, nästan lika starka som hästar får. För några dagar sen tog kuren slut men jag mår inte bättre för det.

Esa kollar mitt opererade ben...

Matte, som följer noga med hur jag mår sa åt mig att vi måste ringa Esa igen. Sagt och gjort. I går besökte vi honom på nytt.
Det är alltid så kiva att träffa Esa. Jag tycker så mycket om honom - fast jag tycker ju också om Tuvan (min hundkompis), Sara (katten) och matte här hemma förstås.

... mina tänder...

Liksom vid tidigare besök lyfte matte upp mig på Esas bord. Där kollade Esa mina tänder, mina ögon och mitt tidigare opererade högra ben. Sen lyssnade han på mitt hjärta. Då försökte jag stå så stilla som jag bara kunde.

...mitt vänstra ben...

Esa brukar säga att jag är en så fin hund och jag vet att han menar det. Den här gången ville han att jag skulle följa med till ett mörkt rum. Han lyfte upp mig på ett bord. Esa, matte och en annan mänska var där med mig också. Jag behövde inte få något stick för Esa sa att han vet att jag är så duktig.

...och mitt högra igen...

Först skulle jag ligga helt stilla på sidan. Jag  ville knappt andas för att matte och Esa skulle vara nöjda med mig. Hörde ett kort surrande alldeles nära mig. Sen skulle jag ligga på rygg med mina ben i luften. Oj, det var inte roligt alls men jag var matte och Esa till lags igen. Också nu försökte jag ligga jätte, jätte stilla. Det enda, som inte kunde vara stilla var mitt hjärta, som skuttade som en hare, boing, boing.
Jag tyckte att det tog lång tid innan jag igen hörde ett likadant surr som tidigare. När surret hade slutat sa Esa och matte att jag varit såååå duktig.
Esa och matte försvann ur mitt synhåll för en stund. Nu hade jag bara sällskap av den där tredje mänskan, som krafsade mig på mitt favoritställe; magen.
När matte kom tillbaka till mig igen såg hon allvarlig och lite lessen ut.

Hysch!! Esa lyssnar på mitt hjärta.

Det var nu dags att gå ut till det andra rummet där några andra hundar väntade med sina mattar och hussar. Där fanns en hund, som verkade bekant, tyckte jag. Sen förstod jag varför. Matte sa att den hunden också är som jag; en australiensisk working kelpie - men det var en han. Han var svart och brun. Han såg lite förvirrad ut men tror nog att han var snäll han också. Matte blev så glad att se honom så hon frågade hans matte om hon fick ta några bilder på honom. Hans matte och min matte pratade ganska mycket, bland annat om att det bara finns ungefär 350 likadana hundar som vi i Finland.

En nästan likadan hund, som jag

När vi kom hem, matte och jag, så tog matte mitt huvud mellan sina händer. Hon berättade att hon nu skulle sköta om mig extra mycket. Matte sa att mitt hjärta och mina lungor inte mår bra. Nu ska jag äta tabletter varje dag. Senare ska vi på nytt till Esa.

Hur det gick sen kan du läsa här.