...är i dag, den 6:te december. Upp med den blåvita flaggan!! Vårt 94:e år som ett självständigt land ska firas. En del av det finländska folket kommer att slå klackarna i taket i presidentens slott medan andra nöjer sig med att tända stearinljus hemma i stugorna runt om i landet samtidigt som de begrundar självständighetens betydelse. De flesta av oss känner säkert en stor tacksamhet och vördnad över att vi får leva i ett självständigt Finland.
För mig innebär den här dagen bland annat att mina tankar igen går till pappas krigsupplevelser, som han berättade om (han dog vintern 2004 efter en kortvarig, svår sjukdom). Jag skrev nedanstående inlägg för exakt ett år sedan. Eftersom jag vill hedra minnet av min pappa men också igen försöka göra en enskild soldats krigsupplevelser midsommaren 1944 levande kopierar jag mitt inlägg från förra året.
Slaget vid Tienhaara midsommaren 1944 blev för alltid etsat i pappas minne. De facto blev krigsminnena starkare och mera smärtsamma ju äldre han blev. Alla soldater, som hade lyckan att fysiskt överleva krigets fasor skulle resten av livet bära inom sig minnen av de traumatiska upplevelser, som kriget kom att innebära för dem personligen. Ännu i dag har vi ca 67 000 veteraner bland oss. De är värda att stödas på alla tänkbara sätt för att de ska få en så kvalitativt optimal ålderdom som möjligt.
Mycket har förändrats sedan vårt senaste krig. Den vapenarsenal, som många länder har tillgång till i dag är ytterst sofistikerad teknologiskt sett. Krigen förr var oerhört grymma då man stred man mot man men krig i dag förorsakar ännu större förödelse.
När vapen tas i bruk är det resultatet av en process som fått sin början långt tidigare. Ett
krig börjar inom dig och mig. Våra tankar bär fröet till fred eller krig. Därför är det så viktigt
hur vi tänker och handlar i vår vardag. Respekterar jag förutom min vänner också andra medmänniskor oberoende av om vi ser likadana ut eller inte? Inser jag att vi alla till syvende och sist är så oerhört lika i grund och botten? Rapparen Eminem har skrivit: "Är du hygglig mot mig så är jag hygglig mot dig". Så enkelt men tydligen ändå så svårt i praktiken... Tänk om alla på den här planeten skulle handla utgående från det tankesättet. Hur skulle världen se ut då? Men du, nu sätter vi oss i tidskapseln och förflyttar oss år 1944. Häng med!
Pappa tillhörde det finlandssvenska regementet IR 61:an. Regementet hade haft oavbrutet frontansvar i 2,5 år (!) på det så kallade Schemenski-avsnittet på Aunusnäset. Efter den här långa tiden blev regementet lovad vila genom att bli ett reservregemente. Den välförtjänta vilan blev ändå kort. Föga anade 61:ans soldater att de snart skulle komma att spela en viktig roll för Finlands fortsatta självständighet.
Pappa var bara 21 år när bl a han som plutonchef i 61:an fick order om att marschera mot Karelska näset med sin grupp på 30 soldater. På grund av alltför lite vila var humöret inte det bästa hos soldaterna. De hade dessutom blivit tvugna att bryta upp väldigt abrupt vilket gjorde att alla förstod att nu var något extra viktigt och stort på gång. Allteftersom de närmade sig Karelska näset ökade artillerielden och massor av civila evakuerade människor mötte dem.
Nu förstod alla i 61:an att Ryssland hade satt igång en storoffensiv. Budet om att Viborg, den 20.6 hade övertagits av fienden nådde de finländska trupperna. Det hade skett inom bara tio dagar efter att offensiven började. Finländarna hade förlorat mycket krigsutrustning och soldater och de, som överlevt striderna var oerhört trötta och nedstämda.
Ny order nådde IR 61:an om att deras exakta destination skulle bli Tienhaara, 5 km nordväst om Viborg vid Kivisiltasundet.
Under marschens gång mot Tienhaara hann pappa liksom alla de andra, tänka på mycket. Pappa mindes barndomens midsomrar fyllda av sol, blomdoft och fågelsång. De närmaste där hemma föreföll så nära men ändå så långt borta. Många fina minnen dök upp och de ingav för stunden en känsla av trygghet samtidigt som han insåg att denna midsommar kunde bli hans sista. Oro, osäkerhet och rädsla var de starkaste känslorna. Så här hade han inte känt någonsin förut trots att han varit i kritiska situationer. Nu var läget ett annat; han hade ett stort ansvar för hela sin pluton.
När de småningom närmade sig Tienhaara mötte dem flyende finskspråkiga soldater. Deras förband hade upplösts. De panikslagna soldaterna ropade på finska att "Ryssen kommer. Vi kan ingenting göra att stoppa dem." Alla i 61:an fick också höra av de flyende att "Hurrit tulee. Luulevat pärjäävänsä" som betyder; "Hurrit (= skällsord för finlandssvenskar) kommer. De tror att de ska klara sig." Samtidigt dånade fiendens bombplan ovanför dem allihop.
Allt det här borde ju förståeligt nog lätt ha fått många i 61:an att bli uppgivna men faktum var att dels på grund av en oerhört bra regementschef Alpo Marttinen (som senare visade sig bli legendarisk) och en jätte fin kamratanda mellan soldaterna hölls humöret uppe hos varendaste en kotte i ledet. Nu skulle de visa vad de gick för!!
 |
| Regementskommendör Alpo Marttinen |
Efter en kortare tystnad öppnade ryssarna eld igen klockan 23.00 den 22.6. Trots att finländarna försökt upprätta säkra telefonförbindelser bröts de av omedelbart.
Följande morgon klockan 7.00 brakade ändå det verkliga helvetet loss. Under en timmes tid attackerades IR 61:ans regemente i det smala Tienhaaraområdet av 20 000 granater och fiendens kanoner, som sköt för fullt. Hela 160 fiendeflyg bombade det lilla området. Inom kort fylldes sundets vatten också av ryssarnas snabbgående krigsfartyg.
Pappa och hans plutonsoldater låg i det öppna, skyddslösa vattenbrynet, pappa i en grund, halvfylld vattengrop. Vad, som rörde sig i hans tankar kan jag bara ana...
Till scenariot hörde även de tyska Stukaflygen, som kom till finländarnas undsättning och som bombarderade allt vad planen höll. Då ryssarna försökte ta sig över det smalaste stället av Kivisiltasundet lär vattnet ha färgats rött. De finländska soldaterna gav sitt allt.
På grund av olika orsaker;
- ett oerhört pricksäkert artilleri (= de som rörde sig till fots) och infanteri (= kanoner och andra tyngre vapen) samt lyckade flygräder
- ryssarnas missberäkning; de trodde finländarna höll till högre upp i terrängen och inte i vattenbrynet
- tyskarnas undsättning
- den unge regementschefen Alpo Marttinens skicklighet
- IR 61:ans fantastiska insats kryddad med en oerhörd kamratanda och övertygelse om att man inte lämnar sin kamrat i sticket
... motades ryssarnas offensiv i Kivisiltasundet midsommaren 1944.
Tack vare det finländska försvaret krossades ryssarnas erövringsplaner. Vägen skulle ha varit öppen för dem ända in till Helsingfors om inte slaget vid Tienhaara skulle ha slutat till finländarnas favör. Kommendören Marttinen meddelade en mycket lättad marskalk C G Mannerheim att "Finlands Lås" hade hållit och motstått fiendens attack. Ett litet land hade stoppat en supermakts storanfall - helt fantastiskt!!
Senare kom det fram att ryssarna upplevt det här slaget som ett av de svåraste. De förlorade 200 000 man. På den finländska sidan stupade 43 000 man varav ca 500 i 61:ans regemente. Stalin hade verkligen inte kunnat ana utgången av det här slaget. Han lär ska ha självsäkert planerat att inta Helsingfors redan den 15 juli.
På grund av det enorma motstånd finländarna gav tyckte Stalin att finländarna hade varit tappra. Av den här anledningen lär han ska ha sagt då världskrigets fredsvillkor senare skulle skissas upp: "Finlands folk har kämpat så tappert för sin frihet och självständighet att det har rätt till ett liv i oberoende."
En av de stupade finlandssvenska, österbottniska soldaterna i regementet IR 61:an hade skrivit en dikt, som senare hittades i hans ficka. Dikten är så fin!
"Möte med Gud - soldatens bekännelse
Gud, vi har aldrig förr talats vid du och jag
men nu vill jag säga god dag.
Jag trodde ju vad man sa litet till mans,
fast det var dumt förstås, att du inte fanns.
Först i går förstod jag det var lögn alltihop
då såg jag din himmel när jag låg i en grop.
Hade jag tagit mig tid att se på den förr
hade jag för länge sen nått fram till din dörr.
Vill du verkligen ta mig i hand, det undrar jag på
fast jag är nästan säker du skall mig förstå.
Förunderligt, här i denna helvetets dans
fick jag tid att se ditt ansiktes glans.
Nu finns ingenting mera att säga för mig
jag är ändå så glad att få tala med dig.
Vi går till anfall i kväll, jag skall göra min plikt
jag är inte alls rädd, så förunderligt.
Nu kommer signalen jag måste ge akt.
Gud jag tycker om dig det vill jag ha sagt.
Striden blir hård i kväll som jag tror
kanhända kommer jag dit där du bor.
Då undrar jag fast vi inte var vänner förr
om du står och väntar där vid din dörr.
Va - vad betyder det här, jag gråter ju jag
varför träffades inte vi två förrän idag?
Nu måste jag gå kära Gud, adjö
jag har fått tala med dig och nu kan jag dö."
Allt detta här ovan tänker jag på i min koja medan bålglasen klingar under de välpolerade kristallkronorna på slottet och de inbjudna gästerna bjuder upp till dans.
Ett stort hurra för alla de stupade finländska soldater, de av ålderdom hädangångna och de få krigsveteraner, som ännu finns kvar bland oss!
Ni är värda det största av tack!
Hurra, hurra, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!
Snart flyter Gården iväg i allt regn. Hästarna behöver flytväst för att hålla sig ovanför ytan i hagarnas alla nyblivna sjöar och jag får paddla ut med kanoten när mina älsklingar ska utfodras. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är Litorina havet, som har återkommit efter en 8000 års paus och nu täcker mina åkrar igen.
