Än

... är det lite sommar kvar. Morgnarna har blivit aningen svalare nu liksom kvällarna men än kan jag njuta i min hängmatta, iaktta den sommarblå himlen och de vita molnen, som fångar mina tankar för en stund och sedan dansar vidare.

Hängmatta förresten; den person, som uppfann hängmattan borde få en extra fjäder i hatten. Efter den här sommaren kan jag inte förstå hur jag tidigare klarat mig utan denna superba uppfinning.

I början av sommaren såg jag i en tidning ett foto på en randig hängmatta i härligt glada färger. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Efter några om och men fick jag mattan hemskickad med posten.

Eftersom en hängmatta inte hålls i luften av sig själv (ifall det inte är en flygande matta) så måste jag försöka montera upp den någonstans på Gården.
Den stora björken, ja den fanns färdigt på den rätta platsen. Några problem med att montera upp ena ändan av hängmattan i trädet var det inte. Men vad göra med den andra? Alla andra träd på min tomt växer förargligt nog alltför långt ifrån björk nummer ett för att de skulle kunna göra någon nytta in The Misson Hängmatta.

Eftersom jag av börd tillhör ett envist och segt släkte gav jag inte upp på grund av några träd, som valt fel växtplats. Bestämde mig i stället för att släpa fram den långa och rätt kraftiga träpåle, som jag visste att fanns i ett av uthusen. Sedan var det bara (...) att försöka få ner pålen i jorden, som var hård som betong på grund av den långvariga torkan. Balanserande på en stege svingade jag resolut min slägga genom den av sommarhetta dallrande luften. Visionen om kommande, loja dagar i hängmattan fungerade som drivkraft. Med svetten bokstavligen forsande ner för min panna och mina bestämt sammanbitna läppar fick jag till slut träpålen millimeter för millimeter dit den skulle.
Gissa om jag var nöjd när jag lite senare för första gången fick äntra (för äntra, det måste man göra annars skulle man raskt finna sig studera mikroblivet på markytan) min fina hängmatta!!

De närmast följande dagarna upptäckte jag att jag i min hängmatta kan;
a) ligga som en banan med huvudet mot Moder Björk och spana mellan hennes grenar på trafiken uppe i det blå
b) fortfarande ligga som en banan och kolla in mina tår (när blev mina tår så knotiga??) eller läsa någon av de intressanta heminredningstidningarna
c) bestämma hängmattans lutning under min rygg beroende på hur jag placerar höger respektive vänster ben. Snacka om finjustering!
d) sitta tvärs över mattan med benen lojt över mattkanten (gärna med fötterna i ett svalt vattenbad) och samtidigt balansera en kopp kaffe i ena handen och ha en god bok i den andra (efter några dagars träning med kaffekoppen gick det riktigt bra)
eller
e) ligga på min endera sida och studera de flitiga myrornas liv.
Att stå i min fina hängmatta har jag inte lärt mig. Men vem vet, kanske det lyckas nästa sommar efter vinterns yogakurs :-).

Vid ruskigt, blåsigt väder, då jag helst befinner mig inomhus fungerar min suveräna hängmatta som en vindmätare. Med bara ett enda ögonkast kan jag sittande i köket få information om både vindstyrka och vindriktning. Hängmattan rengör sig själv också. Efter regnet är den ren och fin igen och i naturens egen torktumlare, blåsten, blir den torr i ett nafs. Det bästa är att allting sker utan att jag behöver lyfta ett finger. Dessutom kan det, enligt min mening, inte bli mera ekologiskt än så.

Håll ut...

... och hav förtröstan gott folk! Inlägg om Livet på Gården kommer igen den 27 augusti.

Till dess, ha det så gott och
var rädda om varandra!!

Livet efter Svalis

Livet går vidare även utan dem, som inte längre finns kvar bland oss - vare sig vi vill det eller inte.
På Gården förstår hunden Olga ingenting. Hon går till sovrumsdörren och ser samtidigt uppfordrande på mig; "Matte, öppna dörren! Svalis vill ut. Han är hungrig!"
Hur ska man förklara för en hund att kompisen är borta, död??

- Dags för att finna en sista viloplats för Svalis. Visade sig inte vara så lätt. Jo, platser finns här hur mycket som helst på Gården men hur i all världen ska jag få en grop grävd i den här torra öknen? Överallt är ju hur hårt som helst.
Efter mycket letande och testande av marken med både spade och spett (!) fann jag till slut en plats som är värdig nog att ta emot och omfamna lille Svalis´ kropp. Med svetten lackande fick jag till slut en liten grop grävd. Med Olga och Tuvi som enda vittnen sattes lille Svalis´ned i Moder Jord.
En saga var all...

-

Långt senare på eftermiddagen fortsatte jag mitt jobb ute i stallbyggnaden. När det var dags att göra i ordning det så kallade Gamla stallet kände jag mig med ens iakttagen. Jag hade sett vuxna svalor här tidigare så jag visste att den här delen av stallbyggnaden också var populär bland fågelparen. Vad jag inte hade sett var boet - förrän nu! Alldeles invid den grova takbjälken precis rakt ovanför mig tittade fem små huvuden fram. De knallgula, kännspaka näbbarna formligen självlyste och avtecknade sig därför helt tydligt mot det gedigna, i svunnen tid byggda innertaket. Måtte de här ungarna ha bättre tur än Svalis och hans syskon.
Livet går sannerligen vidare! Härligt :-)!



Klicka på fotona så ser du fjunen på svalungarnas huvuden :-).

Dikten om Svalis kan du läsa här.

Gryningen

.. väckte varsamt upp allt liv på Gården. Solens första, tvekande strålar kittlade mina slutna ögonlock. Genom det öppna sovrumsfönstret kunde jag höra fåglarna stämma upp inför den nya morgonens ouvertyrer. Tydligen skulle det igen bli en varm, fin och solig dag. Ändå var det något, som inte kändes rätt. Sömnig satte jag benen över sängkanten och steg upp.

När jag gick efter Svalis för att föra honom till köket som vanligt märkte jag att något inte stämde. Visst, Svalis levde och stod upprätt men den lilla pigga fågel, som brukade hälsa mig god morgon med ivrigt flaxande vingar och en kaskad av glatt kvitter var nu tystlåten och ovanligt stilla. Bara svaga läten, som mest kan beskrivas som små, bräckliga pip kunde han åstadkomma för att försöka kommunicera med mig.
När jag tog upp honom i min hand föll han omkull i total avsaknad av balans. Försökte fresta honom med mat men nej, hans ögonlock var slutna och han gav ingen tillstymmelse till tecken på att ens försöka öppna sin lilla näbb.
Svalis var helt klart mycket, mycket sjuk. Så snabbt han hade försämrats! Jag insåg med en växande klump i halsen att han inte skulle överleva den här dagen.

När jag gick ut till stallet för att jobba gjorde jag en provisorisk liten påse av ett tygstycke, som jag virade runt min höft. Placerade varsamt Svalis i påsen i hopp om att han kanske skulle piggna till när han var ute och fick höra alla andra svalor kvittra. Jag ville också att han inte skulle vara ensam.

Ofta kontrollerade jag att Svalis andades. Jo, ännu rörde sig kroppen i takt med andetagen men det var knappt man kunde se det.

När jag igen senare på förmiddagen tittade till Svalis i det lilla, provisoriska boet blev med ens allting omkring oss tyst...
Svalis var inte längre kvar bland oss.

-

Man kan kanske tycka att det här väl inte är så märkvärdigt, en svala hit eller dit. Det finns ju så många av dem och det naturliga bortfallet av fåglar är ju mycket stort. Ändå kommer jag inte ifrån att det känns både tomt och jätte trist att Svalis inte klarade sig. Saknar hans lilla duniga, lätta kropp mot min bara nacke och att få vara med honom när han delgav sin syn på livet med sitt kärvänliga småkvitter.
Jag hade verkligen hoppats få se honom sälla sig till de andra svalorna för att tillsammans med dem på sensommaren dra iväg ner till sydligare breddgrader frisk, stark och full av liv.

Den lilla fågeln gav mig mycket. Han var en verklig personlighet, tro det eller ej. Det var han, som inspirerade mig till att börja skriva den här bloggen.

Jag fick förmånen att leva mitt liv ur en liten svalas perspektiv några dagar. Svalis påminde mig om hur skört livet är. Inte bara små fåglars liv utan allt liv. Min prioritering av vad, som är viktigt och vad, som inte är det behövde ses över än en gång...

Lilla Svalis har flugit iväg...

Trött

... har Svalis verkat nästan hela dagen i dag. I skrivande stund sitter han på min axel. Förutom att han varit extra lågmäld verkar han ändå i övrigt helt förnöjd med sin tillvaro. Min axel utgör numera en omtyckt utkikspost för honom.

Svalis´ balans har förbättrats. Det märks då han färdas omkring på min axel både här inne men också där ute. Ja, ute var vi nämligen i dag en sväng. Nogsamt kollade vi förstås först att katten Sara inte lurade i buskagen. Någon ansats till att försöka flyga gjorde Svalis inte.

Inomhus har Svalis försökt flyga men mest har det handlat om att han flaxat febrilt och förflyttat sig uppifrån neråt. Uppåt har jag sett honom flyga bara en gång. Jag börjar känna en liten gnagande oro. Står allting rätt till med Svalis??


Tuvan vill se på Svalis

- Fick ett intressant telefonsamtal av Bengt Monnberg från Helsingfors. Bengt visste berätta att även han och hans familj för flere år sedan hade räddat en liten, nykläckt svalunge, som fallit ur sitt bo. Ungen hade fått ett nytt härbärge i en avigt vänd skinnmössa där den hade trivts alldeles utomordentligt. Svalungen var till och med rumsren för den utförde alltid sina toalettbestyr utanför mössan. Så ni, som trodde att svalor inte förstår ett dugg är helt ute och cyklar. Svalor är hur smarta som helst! Av Bengt fick jag lite mera tips om kost för små svalungar. Jätte bra!
Svalan, som bodde i Sibbo skärgård hos familjen Monnberg ville inte skiljas från dem så lätt. Till slut flög den ändå motvilligt sin kos men det mest fantastiska är att den kom tillbaka följande vår.
Tack, Bengt, för ett intressant samtal :-)!

En trevlig gäst hade vi förresten i går. Trevlig inte bara för att hon är min syster utan också för att hon hämtade den bästa av presenter; FLUGOR!!!!! I en liten, tätt försluten plastpåse fanns ett flertal, nyss fångade flugor, en del ännu sprattlande. Wow, äkta flugor från Ufferbackens ladugård, se de, de går inte av för hackor! Mums filibabba, tyckte Svalis och innan kvällen kom var alla flugor uppätna och en nöjd Svalis somnade med ett - kan jag slå vad om; - leende på näbben.

Oj så han nojsar, tycker Olga