Gryningen

.. väckte varsamt upp allt liv på Gården. Solens första, tvekande strålar kittlade mina slutna ögonlock. Genom det öppna sovrumsfönstret kunde jag höra fåglarna stämma upp inför den nya morgonens ouvertyrer. Tydligen skulle det igen bli en varm, fin och solig dag. Ändå var det något, som inte kändes rätt. Sömnig satte jag benen över sängkanten och steg upp.

När jag gick efter Svalis för att föra honom till köket som vanligt märkte jag att något inte stämde. Visst, Svalis levde och stod upprätt men den lilla pigga fågel, som brukade hälsa mig god morgon med ivrigt flaxande vingar och en kaskad av glatt kvitter var nu tystlåten och ovanligt stilla. Bara svaga läten, som mest kan beskrivas som små, bräckliga pip kunde han åstadkomma för att försöka kommunicera med mig.
När jag tog upp honom i min hand föll han omkull i total avsaknad av balans. Försökte fresta honom med mat men nej, hans ögonlock var slutna och han gav ingen tillstymmelse till tecken på att ens försöka öppna sin lilla näbb.
Svalis var helt klart mycket, mycket sjuk. Så snabbt han hade försämrats! Jag insåg med en växande klump i halsen att han inte skulle överleva den här dagen.

När jag gick ut till stallet för att jobba gjorde jag en provisorisk liten påse av ett tygstycke, som jag virade runt min höft. Placerade varsamt Svalis i påsen i hopp om att han kanske skulle piggna till när han var ute och fick höra alla andra svalor kvittra. Jag ville också att han inte skulle vara ensam.

Ofta kontrollerade jag att Svalis andades. Jo, ännu rörde sig kroppen i takt med andetagen men det var knappt man kunde se det.

När jag igen senare på förmiddagen tittade till Svalis i det lilla, provisoriska boet blev med ens allting omkring oss tyst...
Svalis var inte längre kvar bland oss.

-

Man kan kanske tycka att det här väl inte är så märkvärdigt, en svala hit eller dit. Det finns ju så många av dem och det naturliga bortfallet av fåglar är ju mycket stort. Ändå kommer jag inte ifrån att det känns både tomt och jätte trist att Svalis inte klarade sig. Saknar hans lilla duniga, lätta kropp mot min bara nacke och att få vara med honom när han delgav sin syn på livet med sitt kärvänliga småkvitter.
Jag hade verkligen hoppats få se honom sälla sig till de andra svalorna för att tillsammans med dem på sensommaren dra iväg ner till sydligare breddgrader frisk, stark och full av liv.

Den lilla fågeln gav mig mycket. Han var en verklig personlighet, tro det eller ej. Det var han, som inspirerade mig till att börja skriva den här bloggen.

Jag fick förmånen att leva mitt liv ur en liten svalas perspektiv några dagar. Svalis påminde mig om hur skört livet är. Inte bara små fåglars liv utan allt liv. Min prioritering av vad, som är viktigt och vad, som inte är det behövde ses över än en gång...

Lilla Svalis har flugit iväg...