Halfbreed

Ibland kan jag undra; vilken är min nationella identitet egentligen? Är född här i Finland, mitt modersmål är svenska och har bott här hela mitt liv. Således är jag ju finlandssvensk, klart som korvspad. Så varför denna fråga?

Jo, saken är den att även om jag rent teoretiskt och också i praktiken är finländare så kan jag emellanåt ha lite svårt att klargöra för mig själv var jag känner mig mera hemma. I Finland eller Sverige??
Min mor är svensk och således har hälften av mina gener svenskt ursprung. Min far var finlandssvensk med rötter i den finländska landsbygden.
Som liten tillbringade jag flere av mina barndoms somrar i Sundsvall där mina morföräldrar och också min äldsta syster bodde. Så här efteråt har jag insett att dessa somrar präglade mig en hel del. Mormor var från Sundsvalltrakten och morfar kom från Jämtland. Nu bodde de på Stenhammargatan.
Jag hade en trevlig kompis, Lena, som jag hängde ihop med. Hon bodde några hus ifrån mormor och morfar. En annan granne, som bodde vid samma gård som morföräldrarna, var en gammal farbror, som kallades för Kalle. Ett av mina minnen av honom var att han lärde mig tälja visselpipor av trädgrenar. Minns att jag tyckte det var så fantastiskt att man faktiskt fick ljud ur dem när de väl var färdiga. Farbror Kalle bad mig ibland knalla ner till kiosken och köpa dagens tidning åt honom. Samtidigt fick jag också vanligen inhandla GB:s supergoda glass. Kunde inte komma fort nog tillbaka till Stenhammargatan för att där på nolltid skeda i mig vaniljglassen, min favoritsort, direkt ur paketet.
I Sverige fick jag, då jag var tio år, för första gången i mitt liv sitta på en häst. Det var en dag jag aldrig skulle glömma! Hästen, ett sto, hette Pushan. Att få sitta på henne medan hon vandrade omkring i hagen var oerhört spännande. Förmodligen var det tack vare henne mitt hästintresse fick sin början, intresset som hållit i sig i över fyrtio år.
Minns också mormor och morfars svarta katt Ruster. Han hade ett slitet rött rosetthalsband. Det röda bandet till trots så såg han oerhört macho ut.

Ibland åkte vi alla, mina systrar, mamma och mormor och morfar ut till Wiforsen. Där hade morföräldrarna en liten sommarstuga. Det var en gammal, härlig stuga med ett pytte litet loft där vi systrar fick sova. Minns att jag där hittade en gammal, tummad bok; "Onkel Toms stuga". Den läste jag i det mysiga kyffet, oftast när regnet smattrade mot taket. De stunderna upplevde jag att världen utanför krympte och krympte för att till slut bara omfatta det lilla rummet på loftet, Onkel Tom och jag.
På gården i Wiforsen fanns också en liten ministuga, som mest liknade en lekstuga i mina ögon. Där satt jag gärna och länge och spelade på min bärbara, ljusblå, batteridrivna grammofonspelare, som jag fått av min ena morbror. Om och om igen fick Svante Thuresson sjunga "Sista valsen" och Anna-Lena Löfgren "Lyckliga Gatan", mina allra första två singelplattor, som jag köpte i Sundsvall tillsammans med morfar.

Dagens Sverige är inte som det var då jag var barn. Ändå känns det som om jag kommer hem varje gång jag reser från Finland och passerar den finsk-svenska gränsen.

I Finland hör jag ju hemma också, onekligen. Har många fina minnen från min uppväxt här och efter att min pappa berättat om krigens fasor och vedermödor fick jag som vuxen ännu mera patriotiska känslor för detta tuffa, lilla land. Ändå kan jag emellanåt känna mig främmande och lite malplacerad i den finländska och i all synnerhet i den finska kulturen (hur intressant den än kan vara).

Sen har vi språket. Även om jag klarar mig på det andra inhemska språket finskan, så kan det kännas som om jag inte är jag när jag talar finska. Låter knäppt men så är det. Det är så skönt att kommunicera på det egna modersmålet med precis vem som helst i Sverige. Konversationen blir mera otvungen där.

Man brukar säga att där hjärtat finns där hör man hemma. I mitt fall är det väl så att mitt halva hjärta finns här i Finland och andra halvan i Sverige.
Kanske jag kan säga att min nationella identitet är transportabel :-D, svensk, finländsk - finländsk, svensk... helt beroende på var mina tankar är eller var jag rent fysiskt befinner mig för stunden. Trots att jag är så tudelad i den här frågan så känner jag mig egentligen lyckligt lottad. Inte så illa att kunna vara hemma oberoende om jag är på östra eller västra sidan om "potten".