Segt

Vissa morgnar har jag bara lust att göra så här:

 

I morse var just en sån morgon. På natten vaknade jag plötsligt, prick klockan tre. Gissa om jag fick sömn efter det? Nix, sina modiga fyra timmar tog det innan jag fick tillstånd att landa på fjäderholmarna igen. Väl framkommen där ringde väckarklockan här hemma på Gården. Det blev snabb retur. Nu borde jag vara pigg och nyter för att orka med dagens alla måsten, suck, gääääsp!
Men..
..skam den som ger sig. Med någonslags reservenergi lyckades jag utfodra hästarna, mocka stall och lösdrift och verka åtta hästhovar. Till kommunens avstjälpningsplats körde jag också med bilflaket proppfyllt av renoveringsbråte. Sen var det dags att grabba tag i krattan. Gissa om det var underbart att få komma in på eftermiddagen - och smaskens så middagen dessutom smakade bra!
Nu sitter jag här med blossande kinder efter den friska blåsten där ute. En kopp gott kaffe kröner stunden och tillfällen som detta är perfekta för att skriva i bloggen. Det dröjer inte länge innan fingrarna skuttar över tangenterna på pc:n...

I husrenoveringsplanerna hör ett värmesystem, som baserar sig på bergsvärme/golvvärme. Några rum har redan vattenslingor under golvytan. Min förhoppning har varit att man skulle borra själva hålet ner till berget så snart som vädret och marken tillåter det. Till min glädje dök VVS-firmans stora, tunga lastbil in på Gården i medlet av veckan som gick. Eftersom den smala vägen till Gården hunnit bli ställvis hal men också våt och mjuk av smältande snö måste firman skjuta upp vår tidigare avtalade ankomstdag. Med grannens och solvärmens hjälp blev vägen ändå körbar relativt snart. Då ryckte bergsborrningsfirmans tunga fyrhjuling ut för att hjälpa en nedstämd Gårdsägare, som trodde att vi skulle vara tvungna att vänta till midsommaren innan borrning skulle kunna utföras.

Ett säger jag; att jobba som bergsborrare skulle jag inte vilja göra!
Det var en gänglig, ung man, som kom hit med det megastora och tunga ekipaget. På lastbilen fanns en  stor slagborr. Slagborren var försedd med larvfötter. Hela borrvidundret manövrerades med en fjärrkontroll. Efter ett exakt hanterande av styranordningen på fjärrkontrollen fick killen ner slagborren från lastbilsflaket. Sen arbetade han två långa dagar, våt av allt vatten, som sprutade upp ur borrhålet och lerig av all omkringliggande sörja. På eftermiddagen av dag två nådde han målet; ett djup på 160 meter, varav 24 meter i lera och resten i berg. Inget jobb att avundas precis! Visst, en god lön får firmans arbetstagare men den är de också mycket väl värda. Jag lyfter på hatten och hyllar alla dem, som jobbar med bergsborrning!

Flitigt knegar killen på (orangeklädd längst till höger).

Att mannen råkade ut för en frågvis Gårdsägare gjorde väl inte arbetet enklare för honom. Tålmodigt svarade han ändå på alla mina frågor om rördimensioner, kompressorns kapacitet, lufttryck i slagborren (tänk er 27 bar!!! - hu, där är det verkligen att hoppas att den stordimensionerade tryckslangen håller!), åtgång av brännolja och så vidare.
Det enda synliga, som finns kvar efter att killen åkt iväg efter väl förrättat värv är ett järnrör, som står upp ett litet stycke ur marken. Översta delen av röret är täckt med en klargul hatt. På håll ser den ut som om en stor, tidigt blommande maskros, som lyser upp den annars så grådaskiga bakgården.