Fågellivet brukar vara rätt rikt på Gården och varje vår har det dykt upp alltfler svalor. Fåglarna har byggt sina bon dels under takkanten av själv bostadshuset men också i stallbyggnaden. Den här sommaren är här 6-7 bon, kanske flere.
Svalis..., vad då Svalis?? Jo, så här var det...;
Ett svalbo blev byggt i hästarnas lösdriftsbyggnad, hööööögt uppe under taknocken. Där bodde en familj, som bestod av inte bara en flitig mor och far utan också fyra små svalungar som var, tja si sådär dryga en vecka gamla.
Det var skoj att dagligen följa med den lilla familjen. Ungarna blev större och större, tuffare och kaxigare för var dag. Snart var de så modiga att de började balansera långt ute på boets kant i väntan på nästa matleverans. Huu, måtte de inte trilla ner, tänkte både hunden Olga och jag, som bekymrat följde med ungarnas farofyllda agerande.
Och så en morgon hade det hänt; hunden Olga fann tre små svalungar på golvet i hästarnas lösdrift. Den ena ungen var så död som bara en död kan vara.. den andra levde men inte så mycket mer... och den tredje, ja han, Svalis, han var pigg och nyter trots det höga fallet från boet. Vad i all världen skulle vi göra?
Den döda svalan var det ju inget att göra åt tyvärr. Den hade redan förflyttat sig till sällare marker. Men de två andra??
Trots insikten att man inte kan rädda små svalungar, som trillat ur boet ville båda Olga och jag göra ett försök till räddningsoperation.
Ringde upp veterinären, som sa precis vad jag gissade; ingen chans, bara att ta bort de små ungarna.
Efter lång vånda skred jag till verket med den svagare svalungen. Fråga inte hur jag gjorde.. Det var INTE kul! Men det gick dock snabbt. Sen återstod att begrava den lilla.
När det var dags för samma avlivningsprocedur av den tredje, nytra svalan, bara lyckades det INTE!! Med sina pigga, vackra knappnålsögon tittade han på mig. Och se DEN blicken, den gjorde att mina armar och händer plötsligt kändes som bly. Det min hjärna befallde mig att göra vägrade mina händer fullfölja. Hade Svalis överlevt i boet en dryg vecka, sen fallit ner från dito där högt uppifrån och ändå klarat av fallet med livet i behåll, nej då hade jag liksom ingen som helst rätt att helt sonika ta honom av daga så där bara. Han förtjänade en chans till!! Både Olga och matte var helt eniga om den saken.
Så mot bättre vetande... tog vi in Svalis och satte ner honom i en liten bur.
Men vad i all världen ska man mata en liten svalunge med? Och hur?? VAD hade vi gett oss in på??
Tack för att du skrivit om Svalis, jag har sedan några dagar tillbaka en Golo (Svala heter Golondrina på spanska där jag bor) Nu känner jag mig inte så ensam om att skaffa en liten bur där Golo är skyddad från massa farligheter efter han (eller hon) ramlade ur sitt bo. Nu har jag dessutom fått menyförslag. Han har bara fått fågelfrö, vatten och en och annan fluga (som hos mig också plötsligt försvunnit! Med vänliga hälsningar Lena i Spanien
SvaraRaderaLena; Så roligt att få dina rader! Berätta gärna hur det börjar gå för Golondrinan där :)!
SvaraRaderaHej igen! Golo har blivit en riktig liten tjockis, han äter köttfärs och quinoa med stor aptit! Har inte börjat flyga ännu. Fjunet han hade förut har ersatts med riktiga fjädrar. Igår kom min dotter ner med ytterligare en svala som fallit ner på hennes balkong, den var ganska mycket större än Golo, och ville den lilla tuffingen gå till attack. Den nyanlända svalan fick placeras tillbaka på balkongen och idag på morgonen var den borta, så den kanske bara hade flugit in i något och blivit tillfällit paralyserad ett tag, det var också en unge, men förmodligen lite äldre än Golo. Jag har också blivit inspirerad av ditt skrivande om din svala och funderar nu på att skriva om "min" nya lilla vän. Jag har använt mig en hel del av Bach-medel, både till djur och människor och Golo fick Rescuedroppar när vi fann honom (eller kanske henne?!) och nu har jag börjat ge Golo Mimulus också som är för rädslor av olika slag. Bach-medel är kan man säga homeopati för själen.
SvaraRadera