VÄLKOMMEN!

VARMT VÄLKOMMEN! Skoj att du tittar in :-)! Bloggen är dedikerad till den lilla svalunge, som jag fick "låna" sommaren 2010 och som du kan läsa om i de första inläggen. En renovering av huset på Gården får du också följa med bland annat ditt och datt.
Om du är ny här börja gärna läsa från sidan "Det var en gång" (27 juli 2010). Inläggen kan med fördel läsas i kronologisk ordning, som en helhet, men givetvis också som enskilda, fristående sidor. De flesta foton kan du se i större format genom att klicka på dem. Ni tycks vara många, som läser här. Blir jätte glad om du lämnar ditt spår i kommentarrutan.

torsdag 2 oktober 2014

En hund, som hette Tuvan 

 

Då jag på försommaren, för många år sen körde långt upp i Finland för att se på en isländsk vallhund, som var till salu kände jag mej tveksam. Det handlade om en lite äldre valp, som redan avvants från sin mamma sen några veckor tillbaka. Uppfödaren hade planerat behålla den här hunden men av praktiska orsaker senare blivit tvungen att lägga ut den till försäljning.

Då jag kom fram till grinden vid uppfödarens hus kom en glad, vackert melerad, honungsgul valp springande mot mej. Hela hennes väsen utstrålade inte bara glädje utan också den tillit, som valpar har till allt och alla. Min första tanke var att visst var hon söt ..men att hon liknade en finsk spets och den rasen gillade jag inte. Dels hade jag som barn blivit biten av en finsk spets men jag tyckte inte heller om spetsarnas ständiga skällande. Den här lilla hunden hade tydligen nyss blivit tvättad och fönad torr. Pälsen var tät och fin och doftade gott.
Efter ett par timmars besök hos uppfödaren beslöt jag lite tveksamt att ta valpen med mej hem - men på en kort prövotid. Jag var inte helt övertygad om att den här rasen var en sån, som jag ville ha.

Vi började den första resan tillsammans, den lilla tiken och jag. Målet var Gården, som låg många mil från hennes första hem. Hon höll sig så fint på baksätet när vi åkte iväg. Då vi stannade vid en bensinmack och jag skulle kliva ur bilen var plötsligt också hunden på väg ut utan varken halsband eller koppel. Snabbt som attan hoppade hon ner på servicestationens asfalterade plan. Till all lycka hann jag få tag i henne i sista sekunden. Bara några meter ifrån oss susade bilar förbi i hög fart på den stora, livligt trafikerade vägen. Med dunkande hjärta fick jag in valpen i bilen igen.
Eftersom resan hem var lång stannade vi vid vägkanten för att sova en stund. Det var antagligen då som jag började känna nåt speciellt för det här lilla fyrbenta livet. När jag sänkte ner mitt ryggstöd kröp hon försiktigt fram mellan sätena, ja, som om hon frågade om lov. Sen lade hon sin fuktiga lilla nos mot min tinning. Med sin varma andedräkt mot min kind somnade vi - en trött chaufför och en liten hund, som tagit de första stegen ut i den stora, okända världen.

Väl hemkommen var frågan; skulle katten Sara och hunden komma överens? Om inte, skulle jag föra hunden tillbaka, tänkte jag. Katten hade liksom förkörsrätt eftersom hon flyttat in först. Det blev inga problem som helst. Valpen tyckte att kattens existens på Gården var en självklarhet. Här bodde också många hästar. Instinktivt förstod den lilla tiken att hålla sej på behörigt avstånd från de oberäkneliga hovarna.

Det dröjde inte många dagar innan nykomlingen började känna sej som hemma.  Hon var så go´ och verkade klok också. Småningom bestämde jag mej för att hon skulle få stanna hos oss. Ringde uppfödaren och meddelade att "tämä koira jää kyllä tänne, pidän sen mielelläni" (den här hunden stannar nog här, jag behåller den gärna).


Nu behövde hunden ett namn. Uppfödarens val, Milennas Seita, var lite väl högtidligt att användas så där till vardags. En ung kvinna jobbade den sommaren på Gården. Tillsammans beslöt vi att döpa hunden till Tuvan. Nån vecka innan hade jag kommit överens om att sälja vall på rot, som det heter, till storbonden i byn. Efter lite tankelek med prat om gräs och tuvor kom min arbetstagare och jag på namnet Tuvan. Kort och lätt att uttala - också behändigt då man skulle kalla på henne. Många andra namn fick Tuvan också under årens lopp. Tuviluu, Turtiluu, Turtiluttan, Tooba, Tuttelimuu och många fler.

Tiden gick. Det ena året avlöste det andra. Otaliga var de besökare, som kom till oss. Nästan alla träffade den charmiga hunden. Tuvan visade sej vara hur pålitlig och snäll som helst. Hon var aningen blyg och behöll i början ett litet avstånd till främmande människor. Efter en stund kom hon, på egna villkor, fram till gästerna, som därefter kunde räkna med att ha Tuvan som en vän för livet. De första åren följde hon med på ridturerna i terrängen men småningom åtog hon sej jobbet att stanna hemma och vakta huset.

En dag kom en ny hund till Gården, Olga, en australiensisk kelpie, också hon en vallhund. Tack vare Olga tändes Tuvans gnista för att valla. Det var ju hur skoj som helst, tyckte hon. Ibland var det ingen hejd på Tuvans självförtroende gällande vallandet, hon ville också sätta fåglarna, som landade på Gården eller bara flög över, på plats. Tuvan blev alltid tvåa..

Något år senare kom en tredje hundvalp till Gården. En Jack Russelpojke flyttade in. En pytteliten svartvit sak, som tydligen behövde mycket tillrättaläggelse och vägledning. Det blev ändå inget större problem för Tuvan åtog sig frivilligt rollen som uppfostrare. Det skulle minsann bli pli på den lilla busiga krabaten, som fick namnet Picasso alias Pici alias PIxel alias.. ja, ni vet..
Pici, Tuvan och Olga blev en sammansvetsad trojka, ett team. De kompletterade varandra på olika sätt.

Många fina år fick vi alla tillsammans tills Pici en dag plötsligt försvann till min stora sorg. Senare insjuknade Olga. Hon blev aldrig ok igen. Olga somnade stilla in, för alltid, här på Gården. Mitt hjärta var fyllt till brädden av sorg. Följande vinter dog katten Sara. Också hon lämnade efter sej ett stort, ekande tomrum. Jag hade dessutom följt flera av mina högt älskade hästar till graven. Mitt hjärta kändes vid det här laget som om det var fyllt av blytunga stenar ..men Tuvan var ännu kvar!

Troget följde Tuvan mej då jag jobbade där ute. Efter en omfattande husrenovering flyttade hon in till badrummet, som hon klart tyckte blivit det bästa rummet i huset. I badrumsdörren fanns en lagom stor öppning, som varit Saras egen ingång. Här rymdes Tuvan igenom - med nöd och näppe. Då hon inte ville klämma sej igenom Saras minidörr öppnade hon hela badrumsdörren med ena tassen. Ingen konst, tyckte hon.





Vi hade härligt sällskap av varandra på de dagliga promenaderna, Tuvan och jag. Hon sprang aldrig långt ifrån mej.







Årstiderna avlöste varandra. Både Tuvan och jag blev gråhårigare, våra steg mindre spänstiga och vårt livstempo långsammare. Tuvan låg vid mina fötter när jag läste. Vi satt nära varandra då åska drog över Gården, det var stunder då vi kände oss lika små båda två. Hon påminde mej alltid när hennes måltid skulle serveras eller när det var dags för hennes tuggben, prick klockan tre.

Matdags matte!
Trots att Tuvan med tiden blev så gott som både blind och döv fortsatte hon göra dagliga inspektionsrundor runt huset. Råkade ytterdörren vara stängd då hon ville in lät hon mej tydligt höra vad hon hade på hjärtat. Hade jag sovit för länge på morgonen väckte hon mej, i annat fall sov hon stilla tills jag steg upp. Hon väntade på mej när jag jobbade på fälten eller då jag åkt iväg hemifrån för kortare eller lite längre tid. Hon var alltid lika glad över att se mej igen. Vi levde nästan som i symbios, hon och jag. Hon fanns liksom alltid där, ja, i hela femton år.


Tuvan lärde mej vad kärlek är. Hon älskade mej kravlöst precis som jag är. Vi litade på varandra fullt och fast. Hon litade också på mej den dagen då jag lyfte in henne i bilen för att åka till veterinären en sista gång. Hon visste och kände att jag var där när den tätnande dimman småningom omslöt henne helt och den verklighet hon levat i så länge stilla försvann. Det sista Tuvan hörde var mattes röst: "Jag älskar dej, du är den bästa, jag älskar dej, jag älskar dej"  ..sen tog ljuset vid.

-

Lilla Tuvan var en liten, vacker och klok hund med ett stort hjärta. Hur fel hade jag inte för femton år sen; den hund, som jag i början tvivlade på att ta till mej blev min bästa, trogna, underbaraste vän. Med Tuvans bortgång har en era på Gården tagit slut. Den blir aldrig mera som förr, inte jag heller.

Jag har haft behov av att vara för mej själv ett tag efter att Tuvan lämnade den här världen. Har varit så ledsen att jag trodde mitt hjärta bokstavligen skulle gå itu och jag har gråtit floder, som jag aldrig trodde skulle ta slut. Sorg har för mej varit olika men lika djup och slitande oberoende om jag varit tvungen att ta adjö av en nära familjemedlem eller en fyrfotad vän. Det fanns gånger jag ville följa med mina älskade till andra sidan.

Tuvans bortgång har påmint mej om det viktigaste i livet; att älska, älska så länge vi är här, att följa vår passion oberoende vad resultatet enligt andra mänskor blir, att glädjas och njuta i nuet, att vara ledsen när den tid är, att acceptera och sen släppa loss.


Ha det bra på de gröna ängarna, Tuvan! Jag glömmer dej aldrig, aldrig. Vi ses igen. Matte lovar!















7 kommentarer:

  1. Oh sitter jag, tårarna faller på min kind - vilken underbar men oxå sorglig historia. Jo nog minns jag dina älsklingar o Tuvan. Tårarna faller för Tuvan, för dig, för att du är här igen, för att jag äntligen fått ett livstecken och vet att du är kvar där borta o har de bra. Man kan aldrig få bättre vänner än djuren, de finns ingen som kan älska en så kravlöst och äkta som dom. Jag ser här på min Ebbha som blir 10 snart, som börja visa tecken på att hon är gammal nu, men som också kan sadla om ibland och bli som en liten valp som hejdlöst far omkring i lek o bus. Tack för din fina berättelse, vilka styrka och Tuvan leder dig säkert vidare på sitt lilla vis från sin lilla plats på de eviga ängarna.
    Jag är så glad att ha hört av dig igen, så glad som jag blev idag när jag kollade nya kommentarer var länge sedan jag blev. Jag gnuggade mig faktiskt lite i ögonen o tänkte - är de sant. De var sant.
    Kramiz Kramiz

    SvaraRadera
  2. Stort tack till både Herr Nilssons Fru och Gubben! :)

    SvaraRadera
  3. Smyger in denna tidiga fredagsmorgon för att önska Dig och alla på Gården en skön helg.
    Kramiz

    SvaraRadera
  4. Tittar in och önskar en skön december, Nu har kylan kommit till oss - 8 nu på morgonen, men frågan är om det är tillfälligt.
    Ha de gott i gott nu så kommer jag snart igen...blink
    Kramiz

    SvaraRadera
  5. Kul du äntligen kom o hälsade på och gav ett livstecken :) snart hoppas jag din blogglust återkommer o du skriver av dig lite. Undrar ju hur du har det.
    Kramiz o go fortsättning på februari

    SvaraRadera
  6. Hej hej i maj!!! Fast Maj är kall i år...brr..Hoppas allt är bra med dig.
    Ha en fortsatt go vår.
    Kramiz

    SvaraRadera