VÄLKOMMEN!

VARMT VÄLKOMMEN! Skoj att du tittar in :-)! Bloggen är dedikerad till den lilla svalunge, som jag fick "låna" sommaren 2010 och som du kan läsa om i de första inläggen. En renovering av huset på Gården får du också följa med bland annat ditt och datt.
Om du är ny här börja gärna läsa från sidan "Det var en gång" (27 juli 2010). Inläggen kan med fördel läsas i kronologisk ordning, som en helhet, men givetvis också som enskilda, fristående sidor. De flesta foton kan du se i större format genom att klicka på dem. Ni tycks vara många, som läser här. Blir jätte glad om du lämnar ditt spår i kommentarrutan.

måndag 6 december 2010

Tankar om självständigheten och slaget vid Tienhaara 1944

I dag firar Finland sin självständighetsdag, den 93:e. Den här dagen får mina tankar att gå till pappas krigsupplevelser, som han berättade om när han ännu levde. Slaget vid Tienhaara midsommaren 1944 glömde han aldrig.

Pappa tillhörde det finlandssvenska regementet IR 61:an. Regementet hade haft oavbrutet frontansvar i 2,5 år (!) på det så kallade Schemenski-avsnittet på Aunusnäset. Efter den här långa tiden blev regementet lovad vila genom att bli ett reservregemente. Den välförtjänta vilan blev ändå kort. Föga anade 61:ans soldater att de snart skulle komma att spela en viktig roll för Finlands fortsatta självständighet.

Pappa var bara 21 år när bl a han som plutonchef i 61:an fick order om att marschera mot Karelska näset med sin grupp på 30 soldater. På grund av alltför lite vila var humöret inte det bästa hos soldaterna. De hade dessutom blivit tvugna att bryta upp väldigt abrupt vilket gjorde att alla förstod att nu var något extra viktigt och stort på gång. Allteftersom de närmade sig Karelska näset ökade artillerielden och massor av civila evakuerade människor mötte dem.
Nu förstod alla i 61:an att Ryssland hade satt igång en storoffensiv. Budet om att Viborg, den 20.6 hade övertagits av fienden nådde de finländska trupperna. Det hade skett inom bara tio dagar efter att offensiven började. Finländarna hade förlorat mycket krigsutrustning och soldater och de, som överlevt striderna var oerhört trötta och nedstämda.
Ny order nådde IR 61:an om att deras exakta destination skulle bli Tienhaara, 5 km nordväst om Viborg vid Kivisiltasundet.

Under marschens gång mot Tienhaara hann pappa liksom alla de andra, tänka på mycket. Pappa mindes barndomens midsomrar fyllda av sol, blomdoft och fågelsång. De närmaste där hemma föreföll så nära men ändå så långt borta. Många fina minnen dök upp och de ingav för stunden en känsla av trygghet samtidigt som han insåg att denna midsommar kunde bli hans sista. Oro, osäkerhet och rädsla var de starkaste känslorna. Så här hade han inte känt någonsin förut trots att han varit i kritiska situationer. Nu var läget ett annat; han hade ett stort ansvar för hela sin pluton.
När de småningom närmade sig Tienhaara mötte dem flyende finskspråkiga soldater. Deras förband hade upplösts. De panikslagna soldaterna ropade på finska att "Ryssen kommer. Vi kan ingenting göra att stoppa dem." Alla i 61:an fick också höra av de flyende att "Hurrit tulee. Luulevat pärjäävänsä" som betyder; "Hurrit (= skällsord för finlandssvenskar) kommer. De tror att de ska klara sig." Samtidigt dånade fiendens bombplan ovanför dem allihop.
Allt det här borde ju förståeligt nog lätt ha fått många i 61:an att bli uppgivna men faktum var att dels på grund av en oerhört bra regementschef Alpo Marttinen (som senare visade sig bli legendarisk) och en jätte fin kamratanda mellan soldaterna hölls humöret uppe hos varendaste en kotte i ledet. Nu skulle de visa vad de gick för!!

Regementskommendör Alpo Marttinen
Efter ett kortare tystnad öppnade ryssarna eld igen klockan 23.00 den 22.6. Trots att finländarna försökt upprätta säkra telefonförbindelser bröts de av omedelbart.
Följande morgon klockan 7.00 brakade ändå det verkliga helvetet loss. Under en timmes tid attackerades IR 61:ans regemente i det smala Tienhaaraområdet av 20 000 granater och fiendens kanoner, som sköt för fullt. Hela 160 fiendeflyg bombade det lilla området. Inom kort fylldes sundets vatten också av ryssarnas snabbgående krigsfartyg.
Pappa och hans plutonsoldater låg i det öppna, skyddslösa vattenbrynet, pappa i en grund, halvfylld vattengrop. Vad, som rörde sig i hans tankar kan jag bara ana...
Till scenariot hörde även de tyska Stukaflygen, som kom till finländarnas undsättning och som bombarderade allt vad planen höll. Då ryssarna försökte ta sig över det smalaste stället av Kivisiltasundet lär vattnet ha färgats rött. De finländska soldaterna gav sitt allt.

På grund av olika orsaker;
- ett oerhört pricksäkert artilleri (= de som rörde sig till fots) och infanteri (= kanoner och andra tyngre vapen) samt lyckade flygräder
- ryssarnas missberäkning; de trodde finländarna höll till högre upp i terrängen och inte i vattenbrynet
- tyskarnas undsättning
- den unge regementschefen Alpo Marttinens skicklighet
- IR 61:ans fantastiska insats kryddad med en oerhörd kamratanda och övertygelse om att man inte lämnar sin kamrat i sticket
... motades ryssarnas offensiv i Kivisiltasundet midsommaren 1944.

Tack vare det finländska försvaret krossades ryssarnas erövringsplaner. Vägen skulle ha varit öppen för dem ända in till Helsingfors om inte slaget vid Tienhaara skulle ha slutat till finländarnas favör. Kommendören Marttinen meddelade en mycket lättad marskalk C G Mannerheim att "Finlands Lås" hade hållit och motstått fiendens attack. Ett litet land hade stoppat en supermakts storanfall - helt fantastiskt!!

Senare kom det fram att ryssarna upplevt det här slaget som ett av de svåraste. De förlorade 200 000 man. På den finländska sidan stupade 43 000 man varav ca 500 i 61:ans regemente. Stalin hade verkligen inte kunnat ana utgången av det här slaget. Han lär ska ha självsäkert planerat att inta Helsingfors redan den 15 juli.
På grund av det enorma motstånd finländarna gav tyckte Stalin att finländarna hade varit tappra. Av den här anledningen lär han ska ha sagt då världskrigets fredsvillkor senare skulle skissas upp: "Finlands folk har kämpat så tappert för sin frihet och självständighet att det har rätt till ett liv i oberoende."

En av de stupade finlandssvenska, österbottniska soldaterna i regementet IR 61:an hade skrivit en dikt, som senare hittades i hans ficka. Dikten är så fin!

"Möte med Gud - soldatens bekännelse

Gud, vi har aldrig förr talats vid du och jag
men nu vill jag säga god dag.
Jag trodde ju vad man sa litet till mans,
fast det var dumt förstås, att du inte fanns.
Först i går förstod jag det var lögn alltihop
då såg jag din himmel när jag låg i en grop.
Hade jag tagit mig tid att se på den förr
hade jag för länge sen nått fram till din dörr.

Vill du verkligen ta mig i hand, det undrar jag på
fast jag är nästan säker du skall mig förstå.
Förunderligt, här i denna helvetets dans
fick jag tid att se ditt ansiktes glans.
Nu finns ingenting mera att säga för mig
jag är ändå så glad att få tala med dig.
Vi går till anfall i kväll, jag skall göra min plikt
jag är inte alls rädd, så förunderligt.

Nu kommer signalen jag måste ge akt.
Gud jag tycker om dig det vill jag ha sagt.
Striden blir hård i kväll som jag tror
kanhända kommer jag dit där du bor.
Då undrar jag fast vi inte var vänner förr
om du står och väntar där vid din dörr.
Va - vad betyder det här, jag gråter ju jag
varför träffades inte vi två förrän idag?

Nu måste jag gå kära Gud, adjö
jag har fått tala med dig och nu kan jag dö."


Allt detta här ovan tänker jag på i min koja medan bålglasen klingar under de välpolerade kristallkronorna på slottet och de inbjudna gästerna bjuder upp till dans.

Ett stort hurra för alla de stupade finländska soldater, de av ålderdom hädangångna och de få krigsveteraner, som ännu finns kvar bland oss!
Ni är värda det största av tack!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!


15 kommentarer:

  1. Otroligt! Tänk vad fint att pappa Sigurd berättade allt det här för dig, och att du kom ihåg det! Vilka modiga män. Och vilken dikt...
    Min farbror Erik försvann sista dagen av vinterkriget. Hans mamma, min farmor Hanna och hans fästmö gick till tågstationen varje dag under flera månader i hopp om att han skulle komma tillbaka. Men han kom aldrig och ingen visste någonsin vad som hänt.
    Första gången det riktigt slog mig vad vår frihet innebar var när jag åkte till Tallinn 1981. Folk såg ut som vi, talade nästan som vi. Levde så nära. Och allt var annorlunda och hemskt.
    En skål för våra tappra soldater när det begav sig!

    Joanna

    SvaraRadera
  2. Så tragiskt för din farmor och Eriks fästmö. Måste ha varit hemskt att leva i ovisshet om Eriks öde!
    Ja, vi har många att tacka för Finlands självständighet. Skål!!

    SvaraRadera
  3. Intressant att hitta din text, morfar var troligen ocksa med vid Tienhaara men pratade aldrig om det, sa det kanns bra att se lite information.

    H. Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trevligt att du hörde av dig, Ann! Jag har förstått att det var/är många av soldaterna/veteranerna, som aldrig ville tala om vad de varit med om - av olika skäl. För flere var orsaken att deras krigsupplevelser varit för traumatiska för att kunna verbaliseras. Är ändå övertygad om att ingen av dem, som kämpade vid fronten någonsin skulle glömma vad de varit med om, vare sig de ville det eller inte. Min pappa hörde till dem, som gjorde det till sin hjärtesak att informera vår generation om vad krigen innebar men också han kom att släpa på en psykisk barlast ända tills han gick ur tiden.

      Radera
  4. Jag har läst dina och din pappas ord om slaget vid Tienhaara.Eftersom jag är född i Finland Malax kommun samt gjort min värnplikt vid Nylands regemente i Ekenäs.
    Så har jag ett oerhört höga tankar om dom män som gjorde detta till en seger,samt dom familjer som fick sina söner stupade,ja även fruar och barn vilken oerhörd sorg.Har vandrat på kyrkogården vid dom vita korsen som står i rad på rad i Malax.
    Vad man kan läsa så stupade dom flästa midsommaren 1944 och ålder 19-till några och dryga 20-åringar.
    Att få ha frihet det bästa ting av allt,kanske vi inte värdesätter det vad dom tidigare generationer offrat för att vi fått födas och växa upp med den. Så självständighets dagen är allt värt att fira med ändå en tanke på vad det kostade. Tack för ordet! David lever sen dryga 40 år i Sverige Ps Min mamma och pappa föddes under den ryska tiden allt så före 1917

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack jätte mycket för din kommentar här ovan. Jag uppskattar all respons jag kan få om slaget vid Tienhaara och alla de som antingen var med om det eller har anhöriga, som på sätt eller annat varit berörda.

      Radera
    2. Hej om du är intresserad så finns nu dagböcker från IR 61 (på finska jalkaväkirykmentti) digitaliserade ännu är inte alla men fram till 1942.Om pengar kommer så fortsätter väl dom.Dagböckerna är skrivna på svenska,dom jag sätt,men man måste söka med den finska namnet på 61.ettan. Länk:http://digi.narc.fi/digi/slistaus.ka?ay=78358

      Radera
    3. Tack David för tipset! :)

      Radera
  5. Min farfar var också med i IR 61 och deltog i striderna du nämner ovan. Han har aldrig berättat något för oss barnbarn och även pappa brukar säga att han aldrig pratade om kriget ens när pappa och hans bröder var unga. Min farfar var en av väldigt få som kom hem igen till den byn han kom i från. Farfar fyllde 18 i oktober samma år som kriget började så från och med november 1939 tjänstgjorde han i arme'n, efter 2 veckor som rekryt.
    Jag är djupt berörd av detta och denna historia var intressant att läsa, eftersom jag vet att min farfar upplevt detta fastän han aldrig berättat.

    Min farfar är idag 92 år gammal (i oktober blir han 93) och väldigt dement. På det hem han bor på nu brukar de säg att han ibland frågar om det är hans tur att gå i vakt i natt, så kriget har nog satt djupa spår även om han aldrig förr talade om det.

    Trevligt att du ville dela denna berättelse för oss andra :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack jätte mycket för ditt inlägg. Det gläder mig oerhört att jag kunnat beröra med mina rader. Mycket intressant att höra om din farfar, inte minst om hur han undrar ibland om det är hans tur att gå vakt.
      Allt gott till dig och din farfar!!

      Radera
    2. P.S Tack vare att min pappa gärna berättade, både skrev och höll föredrag för andra i ämnet har det varit möjligt för mig att delge vidare hans upplevelser.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  6. Någon som vet något om någon sigvald granfors

    SvaraRadera