Den långa resan hem

Medan kylan griper ett gastkramande tag om den norra halvan av jordklotet blir vardagssysslorna långsammare och mera mödosamma än vanligt - också här på Gården. Nu gäller det att elda flere gånger per dag för att försöka bibehålla värmen i köket där hundar, katt och matte fortfarande lever inträngda. Att försöka hålla vattnet isfritt och rinnande ute i stallet är en annan utmaning (inne i huset finns det ännu inget vatten). På grund av kylan tar allt jobb med hästarna längre tid än vanligt och då jag efteråt kommer in i huset igen känner jag mig lika trött som om jag hade sprungit ett maratonlopp minst. Kylan tycks kräva extra energi av oss alla MEN inte ska här knorras. Nu är det vinter och då ska det vara så här...eller....?

Den hårda kylan bekommer inte de flitiga timmermännen. Plikttrogna, som de är dyker de upp på Gården varje morgon för att igen en hel dag låta hammaren och skruvmaskinen föra dialog. Killarna är inte bara pålitliga och duktiga inom sitt yrkesområde, de bryr sig också. Minsta lilla önskan, som jag kommer med försöker de uppfylla, ja, till och med också sådant, som jag inte ens ber dem om. Några gånger har jag med stigande fasa insett att grejer, som jag beställt till huset har blivit fel. Då har den ena timmermannen utgjort min klippa och lugnt lotsat in mig på trygga vatten igen. "Se det fixar vi sen när grejerna kommer", säger han. För honom tycks allt vara möjligt. Jag har fått de bästa tänkbara byggproffsen att utföra renoveringen av huset på Gården. Vad mer kan jag önska?!

Här syns hur stor den blivande dörren och fönstren mot bakgården ska bli.

I vardagsrummet är alla väggarna skivlagda så när som på en vägg, som väntar på mera ekologiskt isoleringsmaterial. Taket är färdigt skålat. Inkommande vecka kommer elektrikern för att den här gången dra strömledningarna till de blivande takarmaturerna.

Den gamla brandmuren skall rivas.

Brandmuren i vardagsrummet visade sig vara alldeles för skral och bräcklig. Var bäst att riva hela rubbet.  Istället blir det en ny mur med två nya rökkanaler. Den ena kanalen ska fogas till den nya täljstensspisen och den andra till en liten kamin, som ska få plats på sovrumssidan.

I badrummet finns nu alla väggskivor på plats. Kaklen är införskaffade och ligger i prydliga rader i verandan i väntan på deras tur att få komma in. Att få kaklen hem till Gården visade sig inte vara en alldeles enkel match...:
För att täcka väggarna i badrummet krävs en hel drös av kakel, samma gäller för golvet. När de beställda kaklen hade anlänt till den stora firman i närheten av huvudstaden blev frågan om hemtransport aktuell. Skulle jag låta firman fixa transporten eller skulle jag själv hämta allt? Efter ett kort funderande beslöt jag mig för det senare. Min bil, en Toyota Hilux skulle säkert klara biffen, tänkte jag segervisst.
Checkade motoroljan och diverse andra grejer i bilen innan jag fyllde extra luft i däcken för att min bil skulle klara av den krävande resan så bra så möjligt.
Väl framkommen till kakelfirman backade jag fram bilen mot deras lagerdörr. En hurtig yngling kom  körande med en truck. På truckens gafflar fanns ett (... hujedamej!) TORN av kakel, som dessvärre alla skulle hem till Gården. Du söta öde, tänkte jag. Hur i all världen ska bilen klara av den mängden och vikten? I ett nafs hade min självsäkerhet om att jag skulle fixa hemtransporten lätt som en plätt totalt vittrat sönder och samman. Nu var det för sent för att ändra mig. Att göra två skilda resor fanns det ingen chans till. Hade bara den här dagen ledig från jobbet där hemma.
Ynglingen körde truckgaffeln över min bils intet ont anande flak. Sakta, sakta sänkte han gaffeln med lasten. Min stackars bil knäade mer och mer av tyngden. Den del av bakdäcken som låg mot marken blev allt smalare och smalare. När jag trodde att hela lasten låg på bilflaket hade jag till min ytterligare fasa fel. Ännu vilade en del av kaklens vikt på trucken. Gaffeln på trucken sänkte sig ännu lägre än vad jag trodde var möjligt. Kniiiiiirk, kniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiirk, lät min pinade bil. Jag började starkt betvivla att jag skulle komma ända fram till Gården med den här jumbolasten, som uppskattningsvis vägde bortåt 8-900 kg. Att jag inte hade med reservdäcket på grund av platsbrist ökade inte min känsla av säkerhet. Hade ändå inte annat val än att lite senare börja försöka ratta hemåt samtidigt som det tidigare lugna vädret förbytts till storm.
Med bakhjul så gott som helt platta och framhjul, som nästan lättade från vägytan började jag köra den över elva mil långa färden hem. Vägarna hade än en gång den här vintern blivit blixthala. När den starka blåsten eller förbi körande långtradares vinddrag grep tag i bilen kändes det som om jag befann mig på ett vilt gungande hav. Uj, uj!! Motvilligt segade min bil vidare med en motor, som aldrig tidigare låtit så ansträngd.
Efter att ha kört en knapp timme hörde jag plötsligt ett främmande ljud komma någonstans bakifrån bilen. Min blick stelnade, små svettpärlor trängde fram på min panna, knogarna på mina händer vitnade samtidigt som fingrarna omformade ratten till en mera vågig modell. Nu var det bara att KÖRA! Ingenting, absolut INGENTING skulle få mig att stanna, inte förrän jag kurvade in på Gården.
Efter en oerhört lång resa med billyktor, som lyst upp Vintergatan lyckades jag, mot alla odds nå Gården utan större malörer. Gissa om min trotjänare Hiluxen fick en extra klapp och massor beröm av matte! Lovade den dyrt och heligt att aldrig mera utsätta den för en lika krävande resa. Såååååå skönt att vara hemma igen! Hallelujah!